I 4år har jag känt mig deprimerad och ensam, men jag kopplade inte det till depression förrän ett år sedan. Jag pratade med kurator ett tag men jag kände inte att något förändrades. Jag är bra på att låtsas, att ljuga. Jag vill egentligen inte prata med vuxna som tror att dom förstår och kan hjälpa, mest för att dom tror att dom vet exakt vad jag tänker men också för att jag är rädd att dom inte alls ska förstå. Jag har milda självmordstankar jämfört med andra. Men betyder det att jag är frisk? Jag vet inte… Men jag är rädd att sågen ska säga det, att jag mår bra. Därför vill jag inte prata med någon som kommer att säga jag mår bra. Jag övertänker mycket, jag litar inte på dom som säger att dom tycker om mig och jag har känt mig ensam ända sen jag började förskolan, hemma också. Jag berättar att jag vill dö för en nära vän och hn säger att jag ska prata med någon anonymt och jag vet inte hur jag ska förklara att jag inte kan. Jag vet inte heller vad jag ska säga till personen på andra sidan luren, hur jag ska förklara och vad den ska säga som får mig att ändra mig som jag inte redan vet.
