Hem > Forum > Må piss > Hur mycket kan mediciner egentligen göra?

Hur mycket kan mediciner egentligen göra?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej!

    Jag har varit deprimerad större delen av tiden sedan jag var runt 15 år. Är idag ca 25 så har mått förhållandevis dåligt större delen av min ungdom och min tid som ung vuxen.

    Jag har alltid klarat av skola, jobb, vara aktiv ideellt och lönearbetat extra vid sidan om allt annat men har sedan i höstas försämrats avsevärt. Har aldrig haft någon livsglädje, aldrig funnit nöje i saker men alltid haft förhoppning/tron på att allt kommer lösas i framtiden. Från sensommaren förra året till idag har jag knappt kunnat gå ur sängen (depp) och när jag väl gått ut har panikångest triggats, antingen under tiden jag varit ute eller retroaktivt.

    Har sedan årsskiftet gått på KBT hos privatpsykolog, gått från läkare till läkare, testat massa olika antidepp och lugnande där SSRI, SNRI, Benzo och massa annat varit inkluderat. Mina suicidala tankar har inte förbättrats det minsta och jag blev för inte särskilt länge sedan tvångsintagen.

    Hur mycket magi kan egentligen medicin och KBT uträtta? Oavsett hur mycket jag lägger om mitt beteende och hur mycket serotonin/noradrenalin jag än pumpar i mig kommer jag fortsatt vara samma person. Trots att alla säger ”det kommer bli bättre”, ”du är inte värdelös” och massa annat tomt skit kommer faktumet att jag är jag aldrig ändras. En totalt värdelös människa blir inte mindre värdelös för att man stoppar i sig lite piller och ser till att komma till rätta med sömnvanorna.

    Hur resonerar ni?

    Syftet med inlägget är väl egentligen att söka stöd och förståelse för det som ingen närstående eller professionell någonsin kan ge, att faktiskt acceptera det faktum att man inte kan ändra sin personlighet och ta steget in i evigheten. Det är fruktansvärt jobbigt att dels försöka acceptera detta faktum själv men också att söka förståelse från de man bryr sig om då beslutet redan är fattat. Sist gjorde jag misstaget att jag inte kunde vänta på att det satta datumet skulle äga rum och omgivningen märkte. Det misstaget får inte ske igen och nu behöver jag stöd under inväntande- och förberedelsefasen för att kunna stå ut tills dess att det är dags. Någon som vet var man kan finna det?

    Det enda som egentligen skulle kunna rädda mig är en magic bullet. Att kunna vara miserabel, leva ett miserabelt liv men samtidigt vara nöjd med tillvaron. Är medveten om att detta inte existerar så en sista filosofisk frågeställning blir då; ”vad är meningen med medicinering/terapi om man inte kan ändra grundvalen för problemet”? Det verkar bara finnas en lösning på problemet.

    Jag känner igen allt du säger. Jag battlar av och till med samma saker. Men jag har fått uppleva at bli frisk, även om det går upp och ner. En depression är en sjukdom, feber likaså. Jag gillar att jämföra dem, du kan inte jobba, umgås, äta, träna, sova normalt med feber. Du kan få vissa mediciner ibland, men återhämtning är viktigt. Acceptans klyshigt nog men ja. Har man feber sjukskriver man sig och ligger i soffan.

    Du är sjuk, så kan du inte gå upp ur soffan så kan du inte. Du kan inte bara klica in i verkligheten eller föväntas göra det. Men du kan försöka vsrje dag ta dig upp en sväng bara. Om det så bara är att ta en dush eller ta på dig kläder men sig lägga dig igen. Eller om du inte är helt sängliggande men samma princip.

    Det är okej, du är sjuk, det suger. Men att ta sig en depression behöver det inte krävas mer än en sån anstrngning per dag. För du kommer orka nån sak till allt eftersom. Eller känna glädje eller vilja ha en framtid mer och mer. Det kan ta lång tid, men so what? Ser man ingen lösning vad gör det att bara driva på då en stund? Är det brottom?

    Jag gör så när jag är sjuk. ”Låter” mig vara sjuk. Slår inte på mig själv eller världen för det och har med tiden kommit att skita i vad andra säger.

    jag tror också att saker sitter i min personlighet ibland, jag är dessutom bipolär. Jag kommer alltid ha den här sjukdomen och ha risk för återfall hela livet. Men det blir alltid bättre, om än bara för en stund så har varje sån stund gett mig en bit till för att se en framtid, vilja ha en framtid. Och för att komma dit försöker jag bara ”driva på” när jag är sjuk. Försöka tycka att det är ok och att gråta hela dagarna i ett halvår är fine. Jag menar inte att det är lätt. Jag förstår verkligen. Men det är det tips jag kan ge. Att inte ge upp, men att det inte måste krävas allt på samma gång, och att backa när man känner att man försökt anstränga sig förmkt en dag/ period.

    Det går inte att säga nog, det är inte du, det är sjukdomen. Osvsett hur det känns. Sjukdomen lurar dig, det är varför det är så svårt. Jag lovar dig, depressioner sänker ens kognitiva förmåga, ens logiska tänk. Förmågan att förstå nåt annat än nu.det låter helt absurt för det känns som man tänker klart men men jag lovar att det känns helt overkligt att se tillbaka på hur man tänkte när man väl mår bättre. Du är inte ensam. Alla som varit deprimerade har tänkt mer eller mindre Som du. Det är för att det är en sjukdom. Det är inte du som bara är skapt så.

    mediciner är där för att ge en smutta kraft och ta bort det värsta eller farligaste med sjukdomen. Det känns kanske inte som att det gör så stor skillnad ibland, men det gör det. Långsiktigt.

    Jag hoppas så att jag kunde göra nåt bättre för dig, för jag förstår verkligen att allt jag ssgt kanske inte alls gör nån skillnad. Men jag hoppas nån liten rad kanske väcker nåt nytt och inte bara bli värre.

     

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.