Hur kunde jag ens tro att JAG var speciell?

När man börjar skriva med en person och man bara skriver och skriver i flera timmar i rad. Man vill knappt gå och sova för man kommer inte kunna skriva med personen. Den varma känslan i bröstet när man känner det där speciella bandet man skapat. När personen får en att känna att man är något. Man är speciell!

Tills man inser att personen skriver exakt likadant med andra. Kallar en annan person söt och snäll.. men det var mig hen skrev det till för 1 timme sen!

Den iskalla känslar som drar in över hela kroppen när man inser att man bara är en i mängden. Man är inte speciell.

Hur kunde jag någonsin tro att en person skulle kunna tycka så om mig? Hur kunde jag ens tro att jag var speciell?

Nu låter det säkert som världens minsta problem. Men för mig blir det så stort då jag redan trycker ner mig själv.

Jag lider av grov depression, grov ångest, social fobi, grova självmordstankar, grovt självskadebeteende. Jag vet redan att jag är värdelös. Oj så jävla värdelös jag är. Hur dum kan jag bli!? Klart som fan att ingen tycker jag är speciell. Men det är mitt fel för att ens tänka tanken från början att någon faktiskt kanske tycker om mig. Jag gör det mot mig själv.

Jag vet vart mitt värde är. Rätt så icke existerande, så jag är bara dum. Dum dum dum. Haha usch.

Mitt hjärta gör så ont, jag blir ledsen över hur ont det gör. Jag är van vid detta. Kan inte ens räkna hur många gånger just detta har hänt. Jag borde vara bedövad av denna smärta nu.

Jag vet inte varför denna gång var så extra svår. Det är allt jag kan tänka på; Jag var aldrig speciell för dig.

Tänker tillbaka till de nätter jag faktiskt inte grät mig till sömns. Du fick mig att somna med ett leende på mina läppar. Det händer aldrig. Jag fick må bra i någon minut, men nu är det borta. Jag vill bara spy över känslan som trycker i mitt bröst. Jag vill gråta och skrika.

Men jag vet redan; Jag är värdelös. Jag förtjänar ingenting. Jag är inte speciell.

Har ni ens träffats? Eller bara skrivit?

Du är inte dum på nåt sätt!!

Men jag tror att man ska vara försiktig med att lära känna folk alltför fort. Om du vill känna dig speciell så måste du se till att få den andra nyfiken och visa tålamod

Jag kan förstå dig.

Ser inte heller anledning varför någon skulle finna mig speciell. Men med tiden kommer du träffa någon som finner dig speciell. Det finns många typer av personligheter och du kommer säkert finna någon som passar in med dig även hur omöjligt det än låter, det kommer hända. Lås inte in dig för att du råkade träffa fel person. Gör du det kommer du va fast i en mörk bubbla, som jag en gång var.

Ta din tid och lär känna dina egenskaper. Vem är du? vad gör dig lycklig? Vad behöver en person göra för att göra dig lycklig? Och när du väl har svaren, håll dom kärt för det där är din karta. Och leta reda efter det eller vänta.

Lycka till!

Oj vilket fantastiskt bra svar här ovan, TACK till dig, det gav mig positiva tankar och lite hopp till och med.

Jag ska erkänna att jag skriver till många att de är söta och fina och får dem att känna sig speciella. Det är de verkligen också. Men jag har nu insett att vissa har blivit sårade, och trott att jag viljat inleda ett förhållande. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska redigera sig själv online. Jag ÄR ju en personlighet som säger “du är underbar” om jag tycker det, utan att reservera fina meningar för enbart min egna flickvän. Det är mitt språk och hurdan jag är mot vänner. Du är med största sannolikhet speciell! För de du skrivit med också, det är jag säker på. Tänk på att de skrev med dig i flera timmar för att de tycker om dig och finner dig intressant, annars gör man väl inte det? De ville nog inte heller sova …