Jag kan väl börja med att jag mår väldigt, väldigt dåligt just nu.
Under hela mitt liv har jag kämpat för att försöka hitta lycka. För jag var född av en svårt sjuk mamma (som även var både narkoman och alkoholist) och det tidigaste minnet jag har är av att jag undrade vem mamma alltid pratade med. Hon är idag diagnostiserad med schizofreni och komplex PTSD. Jag har ingen kontakt med henne idag för min hälsa far illa så fort hon står i rummet och skriker sina galna teorier. Jag flydde hemifrån när jag var 19, mycket på grund av att jag insåg att det är dags att leva livet för min egen skull och inte hennes. Jag ska snart fylla 23, och jag har kämpat att saker och ting ska bli bra sedan dess.
Det sorgliga är att det värkar inte bli det. Om något blir det bara sämre och sämre. Jag är inte en person som ‘inte gör något åt saken’. Så fort jag ser ett problem, speciellt när det gäller mental hälsa så gör jag allt för att lösa det problemet. Drar i trådar, fixar hjälp, tänker alla sortens tankar av hur jag ska lösa allt men… Jag kan inte lösa detta? Jag har tagit hjälp, fler än tre gånger. Och ja, jag kanske får en månad då jag mår “bra”, eller ännu bättre, 3 månader. Men sen börjar allt igen. Jag får problem att gå upp på morgonen, kan inte jobba, kan knappt äta. Typ ‘går in i väggen’ rättare sagt med panik ångest attacker 3-5 gånger per dag (tyvärr överdriver jag inte…). Och efter ett tag, ja… Blir det här jäkligt jobbigt.
Jag är så trött. Och inget jag gör värkar hjälpa. Mina läkare vet inte vad de ska gör. Gick in idag på grund av att jag har ringt in mig som sjuk på jobbet i 2 veckor nu och det bara går inte. Vad sa de? Jo… “Vi kan inte ge dig medicinering på grund av att du är för skör just nu. Vi kan inte ge dig sjukskrivning på grund av att det kan göra dig mer ont än gott. Du måste bara fortsätta att kämpa, prata med din psykolog igen efter att hon har varit på sin 3 veckors semester och så tar vi det där ifrån.” ……………………. Va?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte ens vad jag ska ta vägen. Min chef vill börja se läkare intyg från och med nu när jag ringer in, men jag kan inte få de. Jag är så vilsen, och ju mer och mer mina dagar går. Ju mer vill jag bara ta något vasst, dra ut i skogen och få slut på det hela i en fin miljö… Men… Jag kan inte, jag bara KAN INTE. Jag bara fortsätter att tänka på min pappa när han får reda på att jag inte finns kvar längre. “Det som gör mig stolt i livet är du.” Säger han… Hur kan jag svika de orden. Jag lever endast, IGEN, för andras skull. För att de inte ska må dåligt av att jag inte orkade längre… Men… Jag bara ORKAR inte mer nu. Jag vet inte vad jag ska göra och jag är rädd för allt OCH mig själv. Jag bara fortsätter att tänka ‘imorgon blir en bättre dag’ men… Efter snart 23 år… Börjar de orden bli svåra att tro på.
