Hål i själen

[Red Dykepi]

Jag har, så länge jag kan minnas, upplevt att jag haft ett hål i själen. Om själen är ögat, så är hålet pupillen. Men till skillnad från ögats pupill så gör själens pupill ont. Det är som en molande värk som ingenting tycks kunna råda bot på. Jag har provat att fylla hålet med alltifrån materiella ting (t.ex. kläder och godis) till människor, men ingenting har hittills hjälpt. Det är inte så att jag har svårt att känna glädje (det kan jag) eller att jag inte tycker att någonting är roligt (det tycker jag) utan även när jag är glad, och även när jag gör roliga saker, så känner jag av det där hålet. Det enda som har hjälpt lite, lite grann har varit att vara hyperaktiv heeela tiden, och ständigt göra nya saker, men det har flera gånger lett till att jag kraschat fullständigt. Jag har en låg och ojämn energinivå och orkar egentligen inte vara hyperaktiv.

Vissa perioder har hålet i själen gjort så ont att jag glidit in i depressiva perioder. Då har jag provat att äta antidepressiv medicin, men då har jag upplevt att hålet vuxit i och med att alla glädjeämnen försvunnit och jag blivit likgiltig (Jag är väldigt läkemedelskänslig och mår inte bra av mediciner.) och då har smärtan blivit så outhärdlig att jag inte kunnat koncentrera mig på någonting över huvud taget.

Jag vet inte vad hålet i själen beror på, hur jag ska bli av med det, eller vad jag skulle kunna göra för att lära mig att leva med det. Det känns bara som om jag kommer att gå genom resten av mitt liv och känna att någonting fattas, utan att ha en aning om vad.

Red Dykepi skrev:

Jag har, så länge jag kan minnas, upplevt att jag haft ett hål i själen. Om själen är ögat, så är hålet pupillen. Men till skillnad från ögats pupill så gör själens pupill ont. Det är som en molande värk som ingenting tycks kunna råda bot på. Jag har provat att fylla hålet med alltifrån materiella ting (t.ex. kläder och godis) till människor, men ingenting har hittills hjälpt. Det är inte så att jag har svårt att känna glädje (det kan jag) eller att jag inte tycker att någonting är roligt (det tycker jag) utan även när jag är glad, och även när jag gör roliga saker, så känner jag av det där hålet. Det enda som har hjälpt lite, lite grann har varit att vara hyperaktiv heeela tiden, och ständigt göra nya saker, men det har flera gånger lett till att jag kraschat fullständigt. Jag har en låg och ojämn energinivå och orkar egentligen inte vara hyperaktiv. Vissa perioder har hålet i själen gjort så ont att jag glidit in i depressiva perioder. Då har jag provat att äta antidepressiv medicin, men då har jag upplevt att hålet vuxit i och med att alla glädjeämnen försvunnit och jag blivit likgiltig (Jag är väldigt läkemedelskänslig och mår inte bra av mediciner.) och då har smärtan blivit så outhärdlig att jag inte kunnat koncentrera mig på någonting över huvud taget. Jag vet inte vad hålet i själen beror på, hur jag ska bli av med det, eller vad jag skulle kunna göra för att lära mig att leva med det. Det känns bara som om jag kommer att gå genom resten av mitt liv och känna att någonting fattas, utan att ha en aning om vad.

God kväll här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg och undrar om Du har haft session/er med någon leg. psykolog förut och fått berätta (lufta lungorna med) om det du beskriver så bra i ditt skrivna inlägg här på Mind Forum:et; att Du känner att det är någonting som fattas, utan att ha en aning om vad?

* Är Du patient hos någon form av öppenvårdsmottagning och får prata ut med någon professionell vårdkontakt så som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller läkare eller som jag redan sagt, psykolog?

* Vill gärna höra ifrån dig om min ovanstående frågor och hur du tänker här.

* Var rädd om dig och ta hand dig också.

På återseende…

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

God kväll här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg och undrar om Du har haft session/er med någon leg. psykolog förut och fått berätta (lufta lungorna med) om det du beskriver så bra i ditt skrivna inlägg här på Mind Forum:et; att Du känner att det är någonting som fattas, utan att ha en aning om vad? * Är Du patient hos någon form av öppenvårdsmottagning och får prata ut med någon professionell vårdkontakt så som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller läkare eller som jag redan sagt, psykolog? * Vill gärna höra ifrån dig om min ovanstående frågor och hur du tänker här. * Var rädd om dig och ta hand dig också. På återseende…

Jag går på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning sedan två år tillbaka. Det är inte min första kontakt med psykiatrin, men tidigare har jag inte vågat berätta om just hålet i själen eftersom jag har tänkt att ingen skulle förstå.

För min nuvarande samtalskontakt har jag vågat berätta, och jag har känt att hon verkligen har förstått. Det har känts toppen med henne, men så förra gången jag var där så ”vände” hon plötsligt och sa bl.a. att hon inte förstår vad jag vill ha hjälp med. Hon sa precis allting tvärtemot vad hon sagt tidigare, så jag blev väldigt ledsen och fann mig inte. Vi ska träffas på torsdag och prata om situationen. Jag hoppas att det blir ett bra möte, för just nu känns det inte alls som om hon finns där för mig, även fast hon säger att hon gör det.

[Red Dykepi]

Just nu har jag väldigt mycket att göra. Det är jobbigt på ett sätt, för jag behöver egentligen mer tid för återhämtning. Samtidigt märker jag att jag inte hinner tänka så mycket på hålet i själen när jag har såhär mycket att göra. Hålet försvinner inte, men tankarna skingras så att jag inte tänker så mycket på smärtan.

Jag tror inte att det här är hållbart i längden dock. Antingen måste jag hitta någonting att fylla hålet med (vad nu det skulle vara) eller så måste jag få hjälp att bli av med det, eller åtminstone hjälp att hantera det på ett hållbart sätt.