Försöka dölja att man mår dåligt

[Purple Melumi]

Har du sett Solsidan? Där fasad och yta är viktigast? Precis så var det att leva med barnens pappa, ingen fick visa sig svag lr avvikande i umgängeskretsen och i ett litet samhälle raljeras det över dem som har ngn diagnos,  som ett slags maktspel.

Men. Nu har jag upptäckt att alla inte är sådana. Och du har rätt i att det skrivs mer om psykisk ohälsa idag.

Man pratar mkt om att gå på sin magkänsla. När det gäller att göra val i livet. Men i mitt fall så vet jag oftast inte om jag fattar beslut i affekt lr med förnuft. Just nu när jag inte mår bra tänker jag att jag ska säga upp mig, bryta upp min relation, helst bara försvinna.

Samtidigt vet jag att jag trivdes helt ok på jobbet för några veckor sedan vilket jag inte alls känner nu. Nu vill jag helst bara försvinna spårlöst, gömma mig och bara vara ensam. Min rädsla för mediciner har fått mig att intala mig själv att jag tar mig igenom mörkret bara jag lider mig igenom det, att det handlar om viljekraft.

Och det är nog kontentan, att jag upplever mig som svag och misslyckad som inte med disciplin och vilja kan styra mitt mående. Låter förmodligen jättedumt.

Hmm medicinerna gör att tusentals människor kan leva normala liv. Men det talas det sällan om -det som tas upp är bara de som det går dåligt för. Jag vet inte om alternativet med kalla och varma bad, inlåsning på anstalt och liknande är att föredra.

Som biolog så tänker jag att visa saker inte går att genomleva för det handlar om obalans i hjärnans system av elektriska och kemiska impulser – och jag förstår inte riktigt varför det är finare att låta dem gå basuka medan att se till att försöka återställa balansen om aldrig så primitivt ses som ett misslyckande.

När det gäller allvarliga sjukdomar så som schitzofreni och det som gammalt kallades bipolaritet så består många av medicinera av ämnen som kroppen saknar – en psykotiska sjukdomar beror på brist på visa b-vitaminer och bipolaritet kan bero på brist på litsium som är en livsnödvändig metall som måste finnas i små mängder i kroppen.

Jag tänker att du ska prata med en läkare och sedan ta reda på vad det är för verksamma medel i medicinerna – kanske prova dem och därefter göra ett väl övervägt beslut om hur du ska förhålla dig till dem och det ämne som är aktivt

[Purple Melumi]

Det kanske är oundvikligt att starta behandling med medicin tänker jag när jag läser vad du skriver.

Vill väldigt gärna slippa det deppiga mörkret med alla svarta tankar. Med den andra biten är det mer kluvet. Vill inte bli av med lyckoruset och känslan av att flyga bland molnen och vara nykär dygnet runt. Den tror jag ingen skulle vilja vara utan som upplevt det. Men skulle vilja ha det under kontroll och utan inslag av ilska, frustration, impulsiviteten, paranoia och konsekvenserna det för med sig. Det sker inte varje gång men det räcker med de gånger det gör det.

Kluven känsla. Är rädd att aldrig mer få känna lycka…

Ja men att vara i ett kärleksrus och energirus vill vi alla vara i – men inte ens för normaltokiga är det ett tillstånd som man orkar hålla mer än ett kort tag innan man kört slut på sina energireserver.

Jag tror inte att man blir känslolös men toppar och dalar blir mindre. För det du upplever är normalt – ditt problem är att svängningarna är för höga och det blir så djup dalbotten och så hög fjälltopp för att du ska må bra.

Men som sagt skaffa dig kunskap och ta sedan övervägda beslut efter det att du pratat med läkare och läst på vetenskaplig information – typ fass och vårdguiden.

Biverkningar händer men inte alla. Det oavsett om det är vanligt eller inte så drabbas inte alla. Jag äter själv en medicin som anses ge biverkningar till många – men jag är inte en av dem.

Men som sagt skaffa dig kunskaper så du kan ta goda beslut.

[Purple Melumi]

Vet du, nu fick du mig faktiskt att le en smula…normaltokig var ett roligt uttryck.

Den biverkning som skrämmer mig mest är viktökning, har man en gång haft anorexia blir man nog aldrig helt fri från viktnoja. Men det är klart att alla biverkningar inte drabbar alla.

Jag försöker läsa på för att förstå . Både vad det innebär och vilka mediciner som används . Jag är rädd för mediciner men framförallt ännu mer rädd att toppar och dalar ska få mig att gå bananas utan att jag märker det. Är rädd att de ska skratta åt mig och säga att det finns de som har det betydligt värre än mig och att jag får skärpa mig.

Har börjat att skriva en egenremiss till psykiatrin eftersom jag bara inte förmår mig att gå till vårdcentralen, har flera fd kollegor där. Är det fel väg att gå tro?

 

Hmm jag blir inte förvånad över att du har ett förflutet som anorektiker – jag har förstått att det är ganska vanligt från släktingar som har liknade problem som du att mani och depression skapar sådan kaos i skallen att man försöker kontrollera  det man har möjlighet att kontroller – maten. Med andra ord du är helt normal  😉

De som jag känner som får behandling för

NEJ PROFFS KOMMER ALDRIG ATT SKRATTA ÅT DIG! I så fall är de inte proffs och ska inte jobba med vare sig sjukvård eller psykiatri 😀

Bra att du börjar med att kolla möjligheterna att stabilisera ditt liv. Har du läst den här fantastiskt lärorika sidan?

[Purple Melumi]

Tack för länken, den var väldigt bra. Och med hög igenkänningsfaktor. Jag har knappt några minnen från min barndom lr ungdomstid, det är helt blankt, men skrev dagbok och vet att jag hade episoder där jag var riktigt deppig runt 15-16 årsålder. Åt antideppmedicin ngt år när jag var 17-18 år men efter det-ingen medicin.

Idag ser jag ett mönster. Genom livet kraschlandat i deppighet i perioder men då sökt för fysiska åkommor, inte alls förstått eller sett ngt mönster. Haft väldigt korta episoder med lyckorus där det inte blivit ngra större konsekvenser. Mest depression alltså.

Men ngt har hänt. Sedan några år tillbaka har lyckorusen blivit fler, längre och är inte enbart lyckliga längre. Ju längre de håller på, desto mindre sover jag och till slut tappar jag greppet om mkt, blir helt enkelt paranoid. Jag skäms över detta så jag bara vill försvinna. Min partner har sagt att han tycker att jag blir jobbig när jag är hetsig, inte sover, startar upp massa planer som jag inte slutför och har ett ständigt sug efter alkohol och annat som jag inte har annars. Det plus en massa andra dumheter jag pysslar med som jag måste få stopp på. Det är precis som om jag känner mig oövervinnerlig, bäst och att alla andra har fel. Och nu när jag är deppig känner jag mig som den mest värdelösa människan i världen.

Så ju mer jag läser, desto mer känner jag igen mig. Och det är väldigt ledsamt.

hmm vad bra att du hade nytta av den här sidan.

Ja det är alltid en sorg när man inser att man inte följer normen i samhället – även om jag tror att du varit medveten om det. Sedan tar det tid att komma i balans så att man ser de bra sidorna av att bryta normaldefinitionen av hur man ska vara som människa. Det är en process som kan vara nog så smärtsam.

Utan att överromantisera ditt tillstånd så måste jag påpeka att i allt finns positiva sidor som kanske du kan utnyttja när du vet hur du ska hantera dina manier och depressioner. Jag har en bekant som fick gå i en två årig utbildning om att hantera sitt tillstånd – vilket hjälpt hen väldigt mycket. Nu är hen på väg att skapa sig en ny tillvaro med utbildning och många intressen samtidigt som hen förstår att stress och överbelastning inte är en hit.

Jag upplever att människor med den här typen av tillstånd är väldigt begåvade konstnärligt och med ordet. Det är häftigt och värt att undersöka mer. Men det kräver att man får mer balans i sitt liv för att man inte ska förstöra allt av värde i det.

kram

[Purple Melumi]

Dina ord värmer och ger hopp. Tack. Det behöver jag en dag som denna, har en riktigt dålig dag.

Den kreativa sidan har jag, målar och skriver på hobbynivå. Fast som du skriver finns det ingen balans, det är allt lr inget.

Har precis bytt jobb. Från ett jobb som jag älskade men där treskift och nattjobb antar jag, fick mig att flippa ur. Nu är det mestadels dagtidsjobb och i min enfald trodde jag att det skulle räcka.

I början kände jag att kroppen mådde bra av att slippa nattjobb. Jag tänkte att jag hittat en lösning. Sen hände det igen iaf. Utan att jag märkte att det gick åt pipsvängen. Så nu står jag här med ett jobb som jag inte trivs hundra på och ändå tillbaka på ruta 1. Kraschlandning deluxe. Kreativiteten är som bortblåst. Kommer knappt ur sängen.

Ja det är smärtsamt. Jag hoppas jag kommer ur det här som en bättre version av mig själv.

Tack för de fina orden!

Ja du kommer att komma upp ur dalen och du det är ok att det tar tid för dig att förstå vad du kan och inte kan.

Dessutom så kommer du att hitta jobb som har bra arbetstider som du älskar och det där du minst anar det – vet jag av egen erfarenhet.

[Purple Melumi]

Jag gråter när jag läser vad du skriver, av tacksamhet för att du ger mig hopp när jag känner mig vilsen och uppgiven. Så tack.

Jag älskar egentligen mitt jobb i vården. Men att vårda andra, peppa, stötta och ge råd till andra när mitt inre är i kaos känns just nu övermäktigt. Att dessutom försöka vara som vanligt bland vänner, familj och kollegor är mkt svårt, söker mig till ensamheten där ingen ser mina tårar.

Vid det här laget vet jag att även detta kommer att passera när jag återfått krafter och reparerat mig själv. Bara att ha fått öppna mig för någon är en del av läkningen. Tack.

Du kan även vända dig till kyrkan för att få en samtalskontakt. De får inte skriva ut mediciner, men är utbildade för att hantera samtal i alla möjliga och omöjliga livssituationer. Ofta bär vi svaren om hur vi kan hela oss själva inombords, men behöver prata med någon för att komma till insikt.