Försöka dölja att man mår dåligt

[Purple Melumi]

Tack för ett väldigt fint svar!

Jag bär på så mkt att bara kunna lätta sitt hjärta här känns skönt. Jag antar att jag är rädd. Rädd för vad som kan hända om det kommer fram, det som inte är lika magiskt och vackert och som jag skäms oerhört för. Klarar nästan inte själv av att läsa de bitarna i mina dagböcker, det är inte jag och det är inte verkligt. Det är ett stort steg att låta ngn annan få inblick i ngt man gör allt för att dölja.

Du har rätt. Jag orkar inte med kaoset och känslan av att tappa greppet om mig själv.

Får jag fråga..om det är ok..om du också lever med det här runt omkring dig?

Hmm tja det är ju ett val man gör när man väljer att berätta om hur man har det… Vad tror du att dina anhöriga och vänner tänker om dig? Vilket svAr tänker du att Du får om du berättar?

Min erfarenhet är att alla vet men de är lika rädda som du.

[Purple Melumi]

På den lilla ort jag bor har människor som inte passar in i mallen, inte det lätt. Man blir dömd vilket jag är rädd att bli. Mest rädd är jag att barnens pappa, mitt ex, ska få reda på det och vända barnen mot mig vilket han redan lyckats med en gång.

Jag är rädd att bli utfryst och ensam och förlora mitt jobb.

Men du kanske har rätt, att alla egentligen redan vet fast ingen säger ngt….jag trodde jag dolt det väl. Sedan har det ändrat sig med åren, först de sista åren som jag haft längre och kraftigare okontrollerade faser, tidigare var jag mest deppig i perioder och då drog jag mig undan så det kanske inte märktes så väl. Känner mig dum iaf:(

 

 

Är det inte risk för att om du inte söker hjälp så blir din okontrollerbara perioder just okontrollerbara – vilket i sin tur ledet till att ditt ex får mer krut i tunnan för att du inte ska vara med barnen eller vad tror du?

Dessutom måste ju stressen att dölja dig vara jobbigt tänker jag….

Jobbig = betyder att dina anfall blir värre…  eller???

[Purple Melumi]

Ja. Jag tror du har rätt….

Befinner mig just nu i en kraschlandning sedan nyårsdagen, både fysiskt och psykiskt vilket säkerligen beror på runt 6-7 veckors nonstop sömnbrist och tankeverksamhet i 180 km/h.

Tredje gången jag upplever först en eufori med allt vad det innebär som successivt mixas med irritation och frustration för att så småningom gå över i… och det här är det jag skäms så över mest av allt…ngn slags paranoia. Hör själv hur sjukt allting låter. Vågar man ens berätta detta för ngn och vad händer efter det?

Måste tillägga att jag ändå lyckas sköta barn och mitt jobb helt fläckfritt så ngnstans måste jag ju ändå ha en spärr. Ibland undrar jag om jag inbillar mig alltihop.

Tacksam att ngn orkar lyssna utan att döma mig, just nu tycker jag inte om mig själv…

Hur länge kommer du att orka utan att söka hjälp eller förstöra för din omgivning?

Hur länge kommer du att orka att inte kunna visa vad du är duktig utan att omgivningen misstror dig för att du brukar krascha?

[Purple Melumi]

Tack för ett rakt och ärligt svar.

Självklart borde jag förstått att min omgivning kanske påverkats mer än jag trott, jag har väl på ngt sätt försökt intala mig att sålänge jag kunnat gå till arbetet och sköta det oavsett hur jag mått på insidan, så har det kanske inte varit så allvarligt, tänkt att jag kanske inbillat mig.

Jag känner mig otroligt misslyckad, särskilt om jag fått mina nära och kära att fara illa. Det sista jag vill är att förstöra för dem.

Tacksam för de råd jag fått här, det har fått mig att förstå att jag behöver hjälp, vilket är svårt att ta steget då jag alltid funnits där för andra men inte vågat pratat om mig själv.

Men ingen förtjänar att må dåligt i min närhet, du har rätt, jag måste våga be om hjälp.

Ikväll är jag ledsen men börjar också få mer insikt, det gör ont men är förmodligen en del av processen.

Tack.

 

Kram

[Purple Melumi]

Tack. Det värmer att någon tänker på en fast man visat sidor man inte vill att ngn ska se,som man skäms för.

Just nu idag känner jag mig balanserad och klartänkt, inte gråtandes med svarta tankar och inte högt uppe bland molnen med tusen tankar i huvudet och val som inte blir bra. På mitten. Ok. Jag måste försöka finna balansen. Och behålla den. Det är skört.

Förlåt mig. Har aldrig frågat hur du mår. Hur mår du?

 

Inget att be om ursäkt för – jag mår faktiskt riktigt bra.  Jag hänger här för att det finns så många spännande människor att skriva med som ger mig nya inblickar i livet.

Jag började hänga här för att jag har släktingar med olika typer av psykiska variationer. Spännande och kreativa människor som inte följer normen alla dagar om året…. Jag stannar här för alla samtal som pågår och intresserar mig.

[Purple Melumi]

Du har otroligt mkt att tillföra här, är glad att du svarat mig. Raka och ärliga men också omtänksamma svar.

Jag är uppfostrad till att inte beklaga sig. Bita ihop och anstränga sig. Inte prata om jobbiga saker. Varit ena förälderns samtalspartner och problemlösare ifrån barnsben vilket inte varit så lyckat, såhär i efterhand. Strategin har varit att förtränga och stänga av vilket fungerar till en viss punkt. Därav mitt flyktbeteende antar jag.

Absolut ingen ursäkt. Men en röd tråd i mitt liv. Och förmodligen dags att bryta gamla mönster.  Jag har iaf börjat med att vara öppenhjärtig mot min partner. Inte för att han ska vara min samtalsterapeut men för att han ska vara delaktig i min process att ta tag i mitt liv.

Han dömer mig inte. Det har jag aldrig upplevt förut. Men är tacksam.

Ja så  är det – de flesta är inte fördömande när de får veta om någons beläggenhet. Tvärtom plötsligt förstår de konstigheter man pysslat med. Jag brukar säga att skräcken för att något ska hända eller att reaktioner ska bli hemska är större i mitt eget huvud än i min omgivning faktiskt ger uttryck för.

Idag skrivs det dessutom mer om psykiska tillstånd och sjukdomar så det finns lite mer kunskaper om dem i samhället – det underlättar faktiskt mycket.