Förlossningsdepression

Jag är nog den mest misslyckade föräldern någonsin. Hade en tuff graviditet som var efterlängtad, men ändå hade jag sån ångest att jag till och från kände att jag bara ville avsluta allt. När jag stod på en takterrass och tänkte hoppa bestämde jag mig för att fortsätta kämpa i alla fall, för min partners skull eftersom barnet i magen ju inte bara var mitt. Jag bad om hjälp och började äta antidepressiv medicin och fick träffa en psykolog. Alla har varit extremt hjälpsamma men jag mår ändå inte bättre. Sedan barnet kom har jag massor av overklighetskänslor och panikångest. Känner mig som världens värsta mamma och försöker överkompensera min uselhet med att ge barnet extra massage, sång, samtal, lek. Tänket att jag ger allt tills jag inte orkar mer, så att barnet iaf får en början till bra anknytning och inte blir lika förstörd som jag är. Men nu känner jag att jag snart inte orkar mer. Det är en befriande tanke att tänka att jag snart slipper ångesten, för samtalen på psyk och medicinen hjälper inte. Känns snarare som att det bara blivit sämre. Ibland önskar jag att jag hoppat redan under graviditeten. Samtidigt är jag glad att ha träffat mitt barn, det finns ju många ljusglimtar i det mörka. Men när jag tänker framåt känns det ändå bättre för barnet att jag försvann. Då skulle min partner kunna ta över allt istället. Har avslutat alla kontakter med psykiatrin nu och sagt att jag mår bra. Känns skönt att inte längre vara den misslyckade patienten som inget hjälper. Är det någon som känner igen sig? Som blivit hjälpt på något annat sätt än genom psykiatrin? Funderar på att bara åka iväg själv utomlands och se om min hjärna slutar leva sitt eget liv. Om det kan hjäloa?

Det här är hjärtskärande att läsa. Jag önskar så att pappan till ditt barn, nån annan vet hur du mår. Att du inte är ensam om att vet hur dåligt du mår efter du låtsas till Psykiatrin att du nu mår bra. För man vill ju hoppas och tro att om du bara ser en framtid där du avslutar det och ditt barn och hens pappa lever utan dig i livet. Så skulle de ju verkligen vilja att du var öppen med det och kunde tex bli inlagd för insatser (diagnos, mediciner om inte alla alternativ provats, TMS, ECT-program kan sättas in). Att du spelar/har en mask utåt där allt går ut på att ge ditt barn åtminstone något bra som start i livet är hemskt att du ska behöva kämpa med själv. Jag önskar så att du inte känt att Psykiatrin lika gärna kunde tro att du är bra nu.

Hej kära du! För 23 år sedan fick jag mitt första barn. En son! Och jag hade liksom du längtat efter barn. Lyckan som jag trodde skulle komma helt naturligt och självklart uteblev och tankar kring att jag gjort fel, skaffat barn med fel man, etc kom smygande och för mig var de tankarna så förbjudna och fel att tänka att jag höll dom för mig själv. Jag försökte leva upp till bilden av lycklig mor o bra mamma och gjorde det säkert. Denna bild var inte endast samhällets konservativa kätnfsmiljsidralbild utan också min egen drömbild och förväntan på att med ett barn blir jag hel , lugn och lycklig. Jag var lyckad. Vi levde på och relationen var så där. När jag sedan blev gravid igen och fick två tjejer ( tvillingar) och med svajig relation tidigare som jag inte tagit ansvar för blev detta något som gav mig mer och mer skuld och skam. Jag “låtsades” att allt var bra men inte en enda gång under graviditeten kände jag mig lycklig. Bara  rädd egentligen och lite speciell för att jag väntade två. Allt rasade när de kom. Jag kunde inte längre hålla någon form av mask. Jag var tvungen att tala med någon kände jag redan efter förlossningen. En sjuksköterska gav mig stöd och mod att tala med pappan. Jag mådde sämre o sämre. Kände att jag behövde hjälp. På barnavårdscentralen förstod sköterskan hur illa det var och skickade oss till psykakuten. Detta blev början för mig. Jag insåg nämligen under denna process , med hjälp från sjukhusets psykavdelning för jag blev inlagd pga förlossningsdepression  och sedan Viktoriagården att:

jag inte visste alls vem , vad och varför jag överhuvudtaget fanns. Att min egen anknytning till min mor o far inte fanns alla. Mina egna erfarenheter av moderskap var förknippat med skuld och skam.

Vad jag vill säga till dig med detta är: det finns alltid en underliggande konflikt och den är bra att försöka hitta. stanna kvar och ta din depression på allvar och ta ansvar för att hitta tillbaka till dig själv. Det kommer ta tid men ditt tillstånd nu är inte ditt fel. Det är en naturlig del som sker för att du har egna saker att bearbeta som nu kommer upp till ytan i form av en försvarsmekanism depression. Vi klara inte känna den smärta som triggas igång som handlat om vad det innebär att bli övergiven tex. Att få ett eget barn påminner ju oss om hur sårbara barn är och när du kan känna empati och förståelse för dig själv och stå för det. Inte ljuga. Säga som det är då bekräftar du dig själv och genom det kan Du börja ta emot ditt barn. Du behöver inte vara lycklig. Det är inte det viktiga nu. Det viktiga är att du tar ansvar för ditt mående. Det finns hjälp och Viktoriagården i Malmö rekommenderar jag varmt. Du behöver hjälp och ditt barn behöver dig. och du kan bara få rätt hjälp om du vågar vara ärlig.

Jag vill säga: stanna kvar! Det tar tid men min kärlek och tacksamhet över att jag själv stannade oavsett hur knepigt och knaggligt det varit och fortfarande är så tackar jag mig själv och alla som stöttat för att mina barn kom och att jag fick möjligheten att växa, utvecklas och nu inte ställer orimliga krav, förväntar mig att saker ska vara på ett sätt utan tar ansvar för hur jag vill leva och vem jag är. Kram ! Du är inte fel och usel men du känner så! Dina tankar och känslor just nu är Sanna för dig men de är inte sanningen. Utforska det.

Du är så otroligt viktig för ditt barn. Det verkar som att du känner att du inte kan få mer hjälp av psykiatrin, att det inte hjälper. Men ibland så behöver man träffa rätt person, vara i en viss “tid och plats” i livet för att det ska bli rätt. Så fortsätt försöka få hjälp och var ärlig mot dem som är runt omkring dig. Det är psykiatrins jobb att försöka hitta en lösning till dig, du är inte misslyckad för att dem inte lyckas.

Att medicinera nyförlösta mammor med antidepressiva läkemedel är big business, så du är absolut inte ensam om att inte må riktigt bra. Det är logiskt att du mådde sämre av din behandling eftersom så kallade antidepressiva har en negativ inverkan på förmågan att knyta an. Allmänt kan jag säga att det är viktigt att mammor får socialt och praktiskt stöd att vara just mammor.