Förlorat allt!

inklusive min vilja att leva vidare. Stog på toppen. Stark. Trygg. Lycklig. Alla mina drömmar infriades, drömmar om en egen familj. En egen familj har varit mitt mål sedan, ja så länge jag kan minnas. För mig var detta mål just det, ett mål inget jag på ngt vis tog för givet utan fick ”jobba” medvetet mot med motståndare som låg självkänsla mm men jag lyckades. Jag charmade till mig en fru och vilken fru!! Fantastisk!! Hon är vacker, smart, rolig, charmig ja kort och gott en dröm förpackad i kvinnlig kropp. Vi var tillsammans många år innan jag vågade tro på att det skulle bestå, när jag kände det kanske skulle besvaras med ja, friade jag och mitt hjärta höll på att explodera av lycka då hon svarade ja. Om jag var lycklig över att fått en fru och livspartner då var det inget i jämförelse med vad som följde, hon blev havande med vårt barn, havande med en dotter som till dags dato är mitt allt. Mina drömmar om en egen familj förverkligas och jag är otroligt tacksam och glad när min hustru åter blir gravid, denna graviditet resulterar i vår son, en son som skänker oss ofantlig lycka och jag står som familjefader till en familj om fyra, jag har den mest fantastiska och kompatibla fru man kan tänka sig, två fantastiska ungar, jag lever DRÖMMEN!! Det blev kanske för bra, ja så måste det varit? Min son, vår son, lillebror faller en kväll till golvet, inte fyllda 5, vaknar trots desperata försök att väcka inte upp, varken jag, ambulanspersonal eller läkare senare på akuten lyckas få vår son, fullt frisk att ta nya andetag. Man får väl erkänna att här försvinner mycket lycka, trygghet och styrka men vi kämpar på mycket utan stöd från ”samhället”, kämpar med Depression jag och min hustru samtidigt som man skall försöka fortsätta vara en familj för vår dotter att finna trygghet i… År senare när jag äntligen känner ngn form av normalisering och börjar känna tilltro till framtiden en kväll framför tv:n säger min hustru, min älskade fru att ngn av oss måste flytta. ? . ? . ? Jag älskar fortfarande min fru kommer alltid göra men hon tog ifrån mig det sista, det sista av livslust och lycka när hon bestämde att hon vill leva sitt liv utan mig, jag vill ju inget hellre än att dela mitt med henne? Vår familj? ? Du har ju fortfarande din dotter säger hon! En dotter jag sista året träffar en dag på fjorton? Vad hände med min dröm? Jag vill vara en make och pappa inget annat, make är jag inte längre och pappa? Visst rent biologiskt och fysiologiskt men jag har ju blivit reducerad till en plånbok? Jag har inget att komma hem till längre, ingen, inget , nada ingen kvällsmat som måste göras ingen som behöver mig längre och detta måste jag säga gör mig helt HELT uppgiven, det jag fyllt mitt liv med är borta och jag önskar på riktigt att det här var sista dagen jag tvingats genomlida för jag har inget mer att ge, inget mer att offra.. Jag vill inte börja om, tror inte ens jag klarar av det för det känns som jag ”lyckades” mot alla odds första gången dessutom älskar jag fortfarande kvinnan som valde bort mig. Älskar fortfarande kvinnan som valde bort mig men tror mig inte ens kunna ta henne tillbaka om hon erbjöd möjligheten efter vad jag ser som ett svek av monumentala mått, jag har kommit till vägs ände men får inte dö???

Hmm ser att det är ett tag sedan du skrev det här. Nej du får inte dö för din dotters skull – barn tror ju att saker är deras fel och den skulden vill du inte lägga på din dotter.

Hur mår du just nu?

Hur kommer det sig att du bara träffar din dotter var fjortonde dag? Skulle det inte vara smart att dela på vårdnaden?

Känner igen det där med att skilsmässor händer ofta i samband med olyckor och sorg i ett förhållande. Det är verkligen fruktansvärt jobbigt.

 

[Teal Rufajy]

Hej,

Jag tycker du beskriver allt så himla bra!

Väldigt starkt av dig att du hade mål och drömmar som du jobbade rejält för och lyckades uppnå!

Förstår också det extremt jobbiga när så mycket rasar och tryggheten och vardagen förändras. Det kan ta lång tid att åter hitta balansen och tryggheten. Det är också förändringar som kan förändra ens livsmål och drömmar. Kan förstå att det är otroligt jobbigt och svårt speciellt utan stöd från samhället. Även din fru och dotters liv förändras och dom måste hitta balansen och nya livsmål och drömmar. Jag förstår att du känner att hon svikit dig och att det är ytterligare en ofrivillig förändring som behöver balanseras. Men kanske hennes livsmål har blivit förändrade där hon behöver leva annorlunda själv. Jag vet inte och förstår absolut hur du känner.

Jag vet att det känns väldigt jobbigt och hårt när man gått igenom ett trauma och när man börjar hoppas på stabil grund igen och “testa” det man är rädd för så händer ett till bakslag. Hela marken/grunden som man står på försvinner och man rasar ner ännu en gång i något som känns ännu värre. Jag har varit med om det i annan situation (har PTSD).

Har du sökt stöd/hjälp från sjukvården gällande din kris/trauma?

Du låter som en stark och målinriktad person som tidigare har uppnått dina mål. Du vet att du har klarat dina mål tidigare! Jag vet att det känns som man inte orkar bygga upp det igen. Att det är väldigt lång väg upp. Men du har en stark personlighet och målmedvetenhet. Har du funderat på vad dina mål är just nu? Är det samma eller har målen förändrats? Försök att hitta vart du är idag och vad du kan göra för att komma en bit närmare målen igen.

Du låter som en person som inte skulle ge upp i första taget. Du beskrev så tydligt i början dina mål och drömmar och känslan av att komma dit. Känslan av att uppnå målen/drömmarna. Det går att känna samma känsla igen!