Många dåliga dagar, jag har problem med mina lugnande tabletter, jag tar dem för ofta. Precis som en person undviker en bakfylla genom att dricka mer, så tar jag mer när de går ur kroppen för att slippa ångesten. Ångesten som i det fallet skulle komma tillbaka med större kraft.
Jag vet inte vad som händer i mig, men panikångest är väl en av alla symtom jag känner av. Jag är fast i en ond cirkel av att analysera mina beslut de senaste halvåret och jag ältar också allt jag även om de är bortom min kontroll. Nu är jag ensam, helt ensam, och jag växlar i frågan om de är bra för mig eller inte. Önska väl att jag hade någon att skriva med som kunde förstå. Men samtidigt vill jag väl inte behandla någon så. Att behöva lyssna/läsa om all min skit.
Ibland känns de bara som att jag tynar bort. När jag mår riktigt dåligt så får jag tvångstankar att sätta mig på en tågperong, bro, hustak. Och där blir jag sittandes, men jag vet inte varför. VARFÖR???
Det va längesedan jag blev omhändertagen iaf, jag har lyckats ta mig därifrån innan någon reagerat eller agerat. Även om jag någonstans i mig inte tror att jag kommer begå självmord, så behöver jag ändå gå dit. Sitta där. Har spekulerat många gånger om varför och kommer nog aldrig få svar, vet inte om jag är beroende av uppmärksamheten av människor som vill hjälpa på riktigt ( då psykiatrin inte kan) eller om jag måste se att jag är nära faran och att jag har friheten att ta steget om jag vill, för att sen hitta tillbaka till någon form av anledning varför jag bör kämpa vidare. Jag vet inte, jag vet bara att det eskalerar. Vet inte va som är fel, mitt liv är upponer
