Hej.
Vet inte riktigt vart jag ska börja. Känns som jag skulle behöva dra upp hela min livshistoria för att få kontext till allt. Jag har väldigt svårt att prata med människor om mitt mående men har fått regelbundna tider hos en kurator sen November -18, vilket sakta men säkert gått framåt.
Uppvuxen i ett hushåll med båda föräldrarna, sladdis med nio år till min äldre syster, med totalt tre systrar och en halvbror (vars existens jag fick reda på för några år sedan). Äldsta systern hade problem med droger under sin tonårstid, vilket fick vår mamma att prioritera henne. När jag var nyfödd och till att jag närmade mig två år så var hon nästan aldrig hemma då hon var ute och letade systern (något hon själv nämnt vid flera tillfällen). Mina andra systrar har i efterhand påverkats av den här tiden och mått rätt kasst. Vår pappa… gillar bara bilar. Jag har aldrig i mitt liv sett han gråta eller uttrycka några känslor förutom ilska. Aldrig sett mina föräldrar kramas. Det har aldrig funnits någon kärlek i deras relation. Överviktig som barn, vilket har varit den huvudsakliga orsaken till den mobbning jag fick utstå. Har alltid haft det jobbigt i skolan. Alltid varit en dagdrömmare och svävat bort bland tankarna under lektioner. Svårt att fokusera på saker om de inte är intressant. Aldrig haft något stöd hemifrån. Jag var ett lugnt barn, vilket min mamma berömde mig ofta för. Det var skönt för henne. När jag gick på lågstadiet bestämde jag mig en dag för att jag inte längre ville ha kramar och det var inte först för några år sedan som jag fick min första kram igen, då jag blivit diagnostiserad med två autoimmuna sjukdomar.
De senaste tio åren har det varit mycket kaos med äldsta systern och jag har helt avsagt mig all kontakt med hennes sida av familjen, något som varit jobbigt då jag såg upp till henne när jag var yngre tills dess jag var gammal nog att inse att hon bara utnyttjar folk omkring sig.
Jag har alltid haft en enorm saknad av en fadersfigur eller manlig förebild. Har alltid önskat att jag hade haft en bror.
Jag är i ett förhållande som varat i tio år. Han är nästan tjugo år äldre än mig och vi blev tillsammans när jag var 19. Jag har haft några tuffa år, sjukdomar osv. Nu är jag i en sits där det inte går en dag utan att mina tankar tycker att jag ska ta livet av mig, och mina tankar är överväldigande. Jag medicinerar, går till kurator, men det är ett sånt kaos inom mig. Jag vet inte vad jag ska ta vägen. Nämnde här om dagen till min sambo att jag tänker be om att få göra en utredning för ADD, hans respons var att ‘Ska du börja träna också?’ Jag tränar nästan varje dag men när jag blev sjuk så gick jag upp i vikt, pga sjukdomen och måendet. Han tycker att jag är äcklig. Jag försökte för några veckor sedan att gå ifrån honom men han lyckades prata sig ur det. Nu sitter jag här. Jag hatar mig själv. Jag tror det är någon form av psykiskt misshandel han håller på med? Även om han inte förstår det själv. Jag älskar honom ändå…
