Demonerna i mitt huvud, ensamheten och all skam för att inte orka med vardagen

Jag har alltid “klarat mig”, jag har försökt och försökt men det tar aldrig slut. Jag har en lägenhet, ett jobb och en fantastisk pojkvän. Jag vet att det kommer bli bättre men det känns inte så, ingen vet och ingen förstår. Jag fattar inte ens hur jag orkar skriva detta..jag orkar inte. Tårarna rinner ner för min kind varje kväll, trots att jag haft en bra dag. jag går i DBT behandling och äter mediciner och jag försöker men det går inte. Jag känner mig nere, deppig, värdelös..eller jag vet inte, jag vet innerst inne att jag inte är värdelös men jag är så mycket upp och ner. Jag har beslutångest pga allt och jag ljuger så mycket. Vilket jag inte vill men det är lätt att bara hitta på en historia om allt man gjort under dagen och att man haft det bra. För då oroar sig inte folk, då tröttnar dom inte..

Jag och min pojkvän har inte träffats på länge för jag orkar inte, jag vill ha han här men jag vågar inte be han komma och säga att jag behöver honom. Han lyssnar ju alltid på mig, mitt tjat och alla mina deprimerande tankar..jag känner rädsla för att va själv, rädsla för att sova, längtan efter att få sova och jag känner mig tom. Jag känner så mycket olika saker men ändå känner jag mig tom. Det känns inte som att människor förstår och jag är så ensam. Jag orkar inte längre göra saker jag brukade orka. Jag brukade älska att laga mat/baka/städa och träna och gå ut och gå och hålla rent och duscha varje dag. Men jag orkar inte, min lägenhet ser ut som fan, jag har mardrömmar varje natt och ja..jag går till jobbet (sjukanmäler mig ibland) men när jag kommer hem är jag som dö..jag äter godis till middag..tar sms lån och shoppar och så fortsätter det. Dock så klarar jag mig ändå, rent ekonomiskt men jag måste sluta ta sms lån..jag vill börja säga sanningen.

Jag vill att min psykolog förstår, läkarna säger att jag inte är deprimerad innan, jag har PTSD och passar in på Borderline “typen” eller vad man ska kalla det och terapin går egentligen jättebra och jag lär mig nya färdigheter och verktyg för att må bra men när jag pratar med min psykolog om mina dåliga dagar så tar hon alltid upp att jag klarat det innan, att om jag sjukanmäler mig så är det impulsivt och kan leda till sparken, om jag säger vad som gått bra och inte bra under veckan så är det som om hon inte fattar. Är det inte okej att ligga i sängen och inte orka? jag är bara så ensam, ledsen och allting även om jag har fantastiska vänner, fin lägenhet och allt..jag är rädd att jag ska förlora min pojkvän, han älskar mig och ja honom men ibland ses vi inte på månader då jag inte orkar eller tycker jag är för ful för att ses..

Hej

Jag vet precis hur det känns, eller så lika man kan känna. Har varit grovt deprimerad under lång tid men jag orkar inte söka hjälp igen för det känns inte som det hjälper. Har en underbar pojkvän som åker 2 timmar bara för att komma och sova brevid mig när jag skriver att jag vill dö. Men känner inte att jag förtjänar honom och tycker själv att jag bara förstör hans liv genom att tvinga honom stå ut med mig. Har helt tappat lusten för allt, ligger bara i sängen när jag kommer hem från skolan, pluggar inte och fuskar så gått jag kan för att hålla betygen uppe. Allt känns meningslöst och som om ingen bryr sig, fast jag vet att folk gör det.

Jag vet inte om jag kan erbjuda mer än förståelse och kanske lite känslan av att du inte är ensam i det här. Om nåt skulle jag säga; byt psykolog. Hitta en KBT psykolog som faktiskt lyssnar.

Många kramar!

[Olive Lonico]

Hej! Jag känner så väldigt väl igen mig i allt du skriver! Så väldigt skönt att läsa att det är fler än jag som känner så. Glad att höra att du får hjälp och går i dbt. Kämpa på! Även om jag förstår att det inte är så lätt.

Olive Lonico skrev:

Hej! Jag känner så väldigt väl igen mig i allt du skriver! Så väldigt skönt att läsa att det är fler än jag som känner så. Glad att höra att du får hjälp och går i dbt. Kämpa på! Även om jag förstår att det inte är så lätt.

Olive Lonico skrev:

Hej! Jag känner så väldigt väl igen mig i allt du skriver! Så väldigt skönt att läsa att det är fler än jag som känner så. Glad att höra att du får hjälp och går i dbt. Kämpa på! Även om jag förstår att det inte är så lätt.

 

Men gud..det va över 1 år sedan jag skrev den texten, jag hade glömt att jag ens hade skrivit allt det där ❤️ tack för ditt svar, livet är fortfarande svårt men det har gått 1 år och jag gav inte upp och såå mycket har förändrats men det är såklart mycket kvar. Va verkligen en ögonöppnare för hur långt jag kommit på ett år..

[Olive Lonico]

Skönt att höra att du mår bättre. Hoppas jag kan känna så om ett år.. för jag är nog där du var för ett år sen. Med skillnaden att jag inte fått börja i dbt än eftersom det är lång väntetid dit..

Olive Lonico skrev:

Skönt att höra att du mår bättre. Hoppas jag kan känna så om ett år.. för jag är nog där du var för ett år sen. Med skillnaden att jag inte fått börja i dbt än eftersom det är lång väntetid dit..

Tack! Ja, jag vet hur väntetiderna ser ut men DBT kommer vara det bästa som hänt dig så ge inte upp. Inte i början heller, när jag började DBT så förstod jag ingenting först men man får ge det några veckor men det är såå bra verktyg man får med sig och även idag måste jag läsa i boken ibland och påminna mig. Men DBT är tufft också för det är du själv som måste göra jobbet, det räcker inte bara att dyka upp på varje DBT ”lektion” för du kan inte misslyckas i DBT..det är faktiskt omöjligt men det beror på hur mycket man är villig att kämpa. Jag vet att du klarar det även om jag inte känner dig. Och jag vet, så kanske alla säger..det låter klyschigt när man väl mår dåligt att få höra att det blir bättre men jag lärde mig inte bara färdigheter i DBT utan jag lärde mig att förlåta mig själv, du kommer få lära dig tekniker för att få ner ångesten när den är som värst och vem vet..du kan till och med få vänner för livet..det viktigaste är att ta en dag i taget, komma ihåg att så du mår idag är inte för evigt och du är inte fast även om det oftast kan kännas så. Jag hoppas med allt jag har att din resa kommer kännas lite bättre snart och att du snart får börja behandlingen. Kram