Dagliga gråtattacker

[Green Dyjyse]

Jag är inne i en period då jag får gråtattacker vädigt ofta. Inte varje dag, men nästan. Jag har stark ångest och oro. Jag har slutat göra många aktiviteter p.g.a. detta. Jag jobbar halvtid, men idag orkade jag bara 2 timmar.

De väsrta gråtattackerna får jag när saker händer i mitt liv. Allra värst är det är barnen eller frun reser bort. Sådant skrämmer mig hemskt mycket.

Jag har problem att göra de små vardagssakerna, som städa, klippa gräs, o.s.v.

Vet inte vad jag ska ta mig till. Ville bara skriva av mig, men blir glad om folk svarar.

Vad tänker du när du gråter? hur känns det i kroppen? saknar du något?

[Green Dyjyse]

Ibland tänker jag på hur dåligt jag mår, och då börjar jag må ännu sämre. Det blir som en spiral. Jag blir handlingsförlamad och får inget gjort. Bara ligger och väntar ut allt. Det enda positiva är att jag brukar må bättre på kvällarna, typ efter 21.00. Då brukar jag lugna ner mig och komma till ro.

Är det något speciellt som händer i ditt liv som ger dig oro och ångest? Jag tror på att skriva av sig, erkänna sina rädslor, prata med andra i samma situation och vara snäll mot sig själv även när det känns som värst. Har du någon kontakt med vården? Har du känt såhär länge eller är det något nytt du upplever?

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Är det något speciellt som händer i ditt liv som ger dig oro och ångest? Jag tror på att skriva av sig, erkänna sina rädslor, prata med andra i samma situation och vara snäll mot sig själv även när det känns som värst. Har du någon kontakt med vården? Har du känt såhär länge eller är det något nytt du upplever?

Jag har kontakt med vården, samt att jag har ganska många andra jag kan prata med. Det har varit såhär i 18 år, men nu är det värre än vanligt. Så detta är inget nytt för mig. Just nu känns det som om varje lite sak gör att jag bryter ihop. Orkar ingenting. Och vill ingenting.

 

Har du gått på djupet på vad dina gråtattacker och dåliga mående beror på? Då menar jag om sånt du “gömt” inom dig som hänt i barndomen/ungdomen? (vet inte hur gammal du är) Har du gått i terapi och på det sättet hittat orsakerna till måendet? Hur är din relation? Jag själv grubblar ofta på varför jag blev behandlad så som jag blev när jag var liten.Varför jag inte var värd kärlek fullt ut utan bara på det sättet som passade mina föräldrar.Det har jag svårt att förstå. Mina föräldrar förstod inte vad de gjort för fel och det slutade bara med att jag kände skuld.Jag kan fortfarande känna skuld om jag säger något ofördelaktigt om dom. Trots att de inte är i livet. Jag mår dåligt för att jag inte kan bli älskad.Jag vill känna harmoni och glädje och ha en partner som vill mitt bästa.Men jag har haft många killar men de som ger kärlek har så stora krav som jag i längden inte kan leva upp till och då tar det slut.  De som varit “avståndstagande” har jag gjort slut med  (när jag märker att de inte vill ändra sig. )Nu orkar jag inte göra det igen för jag har ingen annan.Han menar att han förändrats, men det händer alltid jobbiga saker varje helg vi ses. nu vill han plötsligt inte åka på semester som vi redan planerat , för övrigt det enda jag såg fram emot nu. Är jättebesviken. Fattar inte varför han gör så här…

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Har du gått på djupet på vad dina gråtattacker och dåliga mående beror på? Då menar jag om sånt du ”gömt” inom dig som hänt i barndomen/ungdomen? (vet inte hur gammal du är) Har du gått i terapi och på det sättet hittat orsakerna till måendet? Hur är din relation? Jag själv grubblar ofta på varför jag blev behandlad så som jag blev när jag var liten.Varför jag inte var värd kärlek fullt ut utan bara på det sättet som passade mina föräldrar.Det har jag svårt att förstå. Mina föräldrar förstod inte vad de gjort för fel och det slutade bara med att jag kände skuld.Jag kan fortfarande känna skuld om jag säger något ofördelaktigt om dom. Trots att de inte är i livet. Jag mår dåligt för att jag inte kan bli älskad.Jag vill känna harmoni och glädje och ha en partner som vill mitt bästa.Men jag har haft många killar men de som ger kärlek har så stora krav som jag i längden inte kan leva upp till och då tar det slut. De som varit ”avståndstagande” har jag gjort slut med (när jag märker att de inte vill ändra sig. )Nu orkar jag inte göra det igen för jag har ingen annan.Han menar att han förändrats, men det händer alltid jobbiga saker varje helg vi ses. nu vill han plötsligt inte åka på semester som vi redan planerat , för övrigt det enda jag såg fram emot nu. Är jättebesviken. Fattar inte varför han gör så här…

Jag har inga trauman från när jag var liten. Mitt familjeliv är också bra. Jag har en underbar fru och två söner. På pappret har jag inget jag borde vara deprimerad över, men verkligheten säger något annat. Det kanske är någon slags existentiell kris jag har?

Jag har gått i terapi flera ggr med flera olika terapeuter. Ibland har vi försökt hitta saker i mitt förflutna, men vi har inte hittat något. Har även testat KBT-behandling, men tyckte det var för jobbigt. Även fast jag vet att det borde vara bra för mig.

Det kan handla om en kris du befinner dig i. Du kan vara deprimerad utan att det finns någon direkt orsak. Det låter i alla fall bra att du har människor omkring dig att prata med, som bryr sig om dig. Vad skulle du själv vilja göra för att må lite bättre?

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Det kan handla om en kris du befinner dig i. Du kan vara deprimerad utan att det finns någon direkt orsak. Det låter i alla fall bra att du har människor omkring dig att prata med, som bryr sig om dig. Vad skulle du själv vilja göra för att må lite bättre?

Jag skulle vilja få tillbaka viljan att göra saker. Jag vill ingenting längre, eller så orkar jag inte, eller så vågar jag inte. När jag mår ”halvdåligt” så kan jag pressa mig och göra vardagliga saker fastän jag inte vill. Men när jag är riktigt dålig, då låser det sig. Det är helt omöjligt att göra minsta lilla sak, i stort sett. All kraft och ork går då åt till att ta emot alla känslor och tankar.

Tror du själv att det kan handla om att du är deprimerad? Det låter så när du beskriver att du tappat lusten att göra saker. Har du pratat med din fru om hur du mår? Tänker att det är viktigt att ni pratar om ditt mående och hur det påverkar familjen. Det är inte hållbart i längden att du ska hålla allt inom dig. Du säger att du inte vågar göra saker, vad är du rädd för? En bra början är du sätter ord på dina känslor.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Tror du själv att det kan handla om att du är deprimerad? Det låter så när du beskriver att du tappat lusten att göra saker. Har du pratat med din fru om hur du mår? Tänker att det är viktigt att ni pratar om ditt mående och hur det påverkar familjen. Det är inte hållbart i längden att du ska hålla allt inom dig. Du säger att du inte vågar göra saker, vad är du rädd för? En bra början är du sätter ord på dina känslor.

Oja, jag har pratat med min fru många ggr. Detta går ju inte att dölja och hålla inom sig. Och ja, det handlar om depression.Men även ångest och panikångest. Det blir liksom en spiral, jag blir dålig av att må dåligt. Det är deprimerande att ha en depression, kan man säga.

Senaste två månaderna har varit katastrofala. Har ofta gått hem tidigare från jobbet och ”brytit ihop”. Vardagliga saker som att handla, tvätta, m.m. känns som maratonlopp.

Har du sökt från vårdcentralen eller psykiatrin? Har du fått någon medicin? Depression måste man ta på allvar och man måste också söka hjälp innan det blir ännu värre.

Jag har själv mycket ångest och försöker hitta olika sätt för att bli lugnare och få ett fungerande familjeliv.

Det blir väldigt ofta en ond cirkel där allt hänger ihop. Det är i alla fall viktigt med stöd från omgivningen.