Dagliga gråtattacker

Jag tycker att jag har jobbat mkt med självkänsla men jag är känslig för andras kommentarer ändå. Tex när det är uppenbart att jag har det sämre än dom flesta i min närhet tex ekonomiska problem, socialt och med kärlek.Min kille kan  kläcka ur sig konstiga kommentarer som är sårande även om dom inte är personliga.Ja han är deprimerad och har bla hälsoångest han orkar inte så mycket och förändring kräver ork. Vi lyssnade på relationshjälp på nätet, och jag försökte säga att det de tog upp var ungefär det vi har(och han verkade intresserad av att lyssna mer) men sedan glömmer han lika snabbt det vi bestämt att göra, som att prata på ett annat sätt till varandra, vara mer närvarande osv. Han har sökt hjälp men sa att psykologen var kylig och han fick ingen remiss till psyk.Dom verkade inte tro på honom när han sa hur dåligt han mådde. Han hänvisades till kbt på nätet. Han började lite med det men tyckte inte det var hans grej. Han togs inte på allvar så han kommer inte ta kontakt med vården igen, tyvärr.

Anonym skrev:

Jag tycker att jag har jobbat mkt med självkänsla men jag är känslig för andras kommentarer ändå. Tex när det är uppenbart att jag har det sämre än dom flesta i min närhet tex ekonomiska problem, socialt och med kärlek.Min kille kan kläcka ur sig konstiga kommentarer som är sårande även om dom inte är personliga.Ja han är deprimerad och har bla hälsoångest han orkar inte så mycket och förändring kräver ork. Vi lyssnade på relationshjälp på nätet, och jag försökte säga att det de tog upp var ungefär det vi har(och han verkade intresserad av att lyssna mer) men sedan glömmer han lika snabbt det vi bestämt att göra, som att prata på ett annat sätt till varandra, vara mer närvarande osv. Han har sökt hjälp men sa att psykologen var kylig och han fick ingen remiss till psyk.Dom verkade inte tro på honom när han sa hur dåligt han mådde. Han hänvisades till kbt på nätet. Han började lite med det men tyckte inte det var hans grej. Han togs inte på allvar så han kommer inte ta kontakt med vården igen, tyvärr.

Jag har jobbat med min självkänsla i många år och gör det fortfarande eftersom det är en färskvara som man behöver hålla uppe, annars trillar man lätt in i samma mönster igen. Den krassa sanningen är att du inte kan förändra någon annan än dig själv. Om inte din pojkvän kan eller vill ta kontakt med vården och ni inte kommer vidare i er relation så måste du sluta fråga dig själv om du vill fortsätta tillsammans med honom. Jag förstår att du vill hjälpa honom men han måste också hjälpa sig själv. Ni kan vara ett stöd för varandra om ni båda känner att ni orkar det och att det fungerar i vardagen.

Om du bara visste vilka problem jag har haft i livet, kanske är det därför jag förstår hur du har det och jag vill att du ska veta att även om du känner dig ensam finns det så många som känner på exakt samma sätt. Jag har brottats väldigt mycket med känslan av att inte duga, vara annorlunda, känna sig ensam, ja allt det som gör att livet känns skit. Du är inte sämre är någon annan, det är din känsla som säger så och eftersom du är en känslig person tar du också åt dig av andras åsikter och kommentarer. Det är din låga självkänsla som ställer till det.

När det gäller psykiatrin är det tyvärr så att man många gånger måste kämpa för att den hjälp man har rätt till. Det viktiga är att inte ge upp. Du får inte heller glömma bort dig själv i allt det här, vad behöver du? Vem finns där för dig när du tar hand om din pojkvän?

Jag har kämpat i 20 år i psykiatrin och den har bara fått mig att må sämre. Många som jobbar i psykiatrin som är olämpliga. Hjälplinjer är bättre när jag har djup ångest. När mamma levde kunde jag pratamed henne, iaf om vissa saker. Men jag har inga vänner och folk vill inte vara med en person som är nedstämd och har ont om pengar.Jag har fått säga nej när folk frågat om jag ska hänga med på saker.Senast var det en fjälltur jag inte kunde följa med på för att jag inte hade råd med utrustningen som krävdes.För ett halvår sedan ville en tjej jag känner  gå på ett spa men jag hade inte råd att åka med. Hon har skaffat andra vänner så jag är glömd nu.Ingen har tid att bara sitta och prata hemma hos någon. Jag har ingen att prata med om min kille och att han är deprimerad. Jag skriver bara här. I helgen var det en 9 åring som utbrast:  “du kan väl inte tjäna mycket på det jobbet du har, hur har du råd med en sån mobil” blev ganska knäckt av att höra den kommentaren..to.m barn vet vilka jobb som ger pengar .Man tilltalas annorlunda, barn tror att man är bakom flötet, typ..Så otroligt stressande. Hjälper inte om man har bra självkänsla då. Om man aldrig får pepp. Livserfarenhet var värt mkt förr men inte idag. Så allt hänger faktiskt inte på en själv, hjälper inte att kämpa när samhället ser ut som det gör. Om man inte passar in. Vi har gjort slut flera ggr(pausat)  men sedan hör vi av oss iaf av olika anledningar och så börjar vi ses så smått igen.. (bor inte ihop) och till slut kommer vi på att vi trivs bättre tsm. Jag mår bara sämre ensam än att vara med honom (trots hans dåliga mående ) Har haft flera killar som varit problemfria men det har inte funkat med dem heller. Men så länge vi varit tsm har vi setts regelbundet, det är bättre än kompisar som aldrig har tid! Längsta förhållandet jag haft är med den killen jag har nu, 6 år i höst.

Problemet som jag ser det är att du umgås med fel personer som inte förstår att du kanske inte orkar eller har råd att följa med på olika aktiviteter även om du skulle vilja. Psykisk ohälsa kan många gånger leda till att man blir ekonomiskt begränsad vilket i sin tur sänker ens livskvalité. Tråkigt att du inte får rätt från psykiatrin, tyvärr är det mycket som inte fungerar som det är tänkt. Jag tror mycket på att skriva och sätta ord på sina känslor. När det gäller vänner tror jag många känner igen sig. Om man inte själv har en problematik som påverkar ens liv är det svårt att sätta sig in i hur jobbigt det faktiskt är.

Kanske kan du hitta något sammanhang där du kan träffa likasinnade som inte dömer eller kräver en massa av dig? Som gillar dig för den du är oavsett hur din ekonomi ser ut. Jag tror att alla vi som lever med det här dagligen kan lära oss av varandra, vi kan stötta varandra och känna en gemenskap som man inte får med “vem som helst”. Du behöver människor som stärker och bekräftar dig. Det går inte att tvinga fram bra självkänsla men det går att börja tycka om sig själv och acceptera sin situation för att också kunna göra en förändring.

Jag skulle må bäst med bara några stycken omkring mig på en isolerad plats.Människor som jag är trygg med. Allt tyckande och kommentarer gör att jag mår dåligt.Träffade en läkare som sa: “ska du bara vara sjukskriven resten av ditt liv, det är väl ingen framtid” som att alla som är sjuka har ett ett skit liv för att de inte orkar med ett arbetsliv. Människor runt omkring bara ser ner på mig för att jag inte skaffar en karriär. De flesta särskilt yngre kan inte fatta hur man kan leva som jag.Det är det som gör att jag inte orkar och inte träffar vänner. Har t.om haft en kille som gjprde slut när jag var arbetslös. Han tyckte inte jag hade några ambitioner. Det var verkligen sårande. Min nuvarande skulle inte säga så, han förstår att jag inte orkar mer än deltid och knappt det.Han jobbar heltid men vet inte hur han ska orka, han orkar knappt träffa mig efter jobbet. Han har blivit headhuntad till ett annat företag med bättre villkor så han kanske blir mer peppad framöver.Hoppas det. Skulle inte vara så tungt om det var okej att vara sjukskriven eller tom sjukpensionär men det är det inte.Särskilt inte om man inte har ett synligt handikapp.Jag har mått så här då länge nu så jag ser inte att jag kommer klara ett jobb. Nu kämpar jag på det jag har men andra märker att jag inte klarar att göra tillräckligt. Men vad ska jag göra då jag inte får någon längre sjukskrivning.Jag ser bara på när andra får det. Jag har inte hittat någon bra person som stannar kvar tyvärr. Terapeuten jag träffade i vintras tyckte det var bra att jag har min kille även om han har problem eftersom jag inte har någon annan. Alla är väldigt upptagna. Och de gör mycket saker som jag inte orkar. Min kille och jag har ungefär samma energinivå.Dom enda som jag lyckades träffa ibland hade tyngre problem. Och det orkade jag inte med i längden.

Jag har sjukersättning på heltid men känner ändå att jag lever ett rikt liv. Jag är väldigt mån om mitt yttre och har en stor familj men jag är också psykiskt sjuk. Har accepterat att jag inte klarar av att jobba, sedan om andra inte tycker att det är någon framtid är ju deras problem.

Vad skönt att du har sjukersättning! Jag hade det i ett par år för ca 10 år sedan men blev utförsäkrad (mitt i utförsäkringsåren som var då) Då var jag tvungen att jobba även fast jag var sjuk. (arbetsträna) I Annat fall hade jag inte fått någon ersättning alls. Har försökt att få det igen med flera läkarintyg men det avslogs.Har ingen ork att bestrida i högre instans. Får bara höra att det finns något jobb jag kan göra men har fortfarande inte hittat något jag kan göra. Jag får höra att jag blir sämre utan sysselsättning. Mitt nuvarande jobb funkar inte, glömmer saker, får “hjärndimma” och märker hur duktiga och engagerade dom andra är. Så är det med alla jobb jag har haft. Jag märker hur lite energi jag har jämfört med andra på jobbet. Vet inte vad jag ska göra allt är så dyrt jag mår dåligt av ekonomin och kan inte sova.Hade det tufft med sjukersättning oxå, när jag hade det.Bostadskostnaderna ökade men inte ersättningen.En tid bodde jag med en kille och då fick han betala hela hyran(som var ganska hög)  för jag fick inte bostads tillägg eftersom han jobbade. Han tyckte det var trist att han skulle stå för nästan hela boende kostnaden. Hans nya tjej som flyttade in betalade säkert hälften för hon tjänade bra…och dom är fortfarande ett par.Känns som jag aldrig duger. Har du vänner som inte är sjukskrivna? Mina “vänner” slutade umgås med mig för att jag inte hade råd med det som intresserade dom. Hur gör du? ( om du har vänner som vill göra saker du ej har råd med ) Behöver lite feedback från andra som är sjukskrivna eller bara jobbar deltid. Jag hör aldrig något om att “gå på knäna” Alla runt omkring har ett liv med resor intressen och nya kläder osv

Anonym skrev:

Vad skönt att du har sjukersättning! Jag hade det i ett par år för ca 10 år sedan men blev utförsäkrad (mitt i utförsäkringsåren som var då) Då var jag tvungen att jobba även fast jag var sjuk. (arbetsträna) I Annat fall hade jag inte fått någon ersättning alls. Har försökt att få det igen med flera läkarintyg men det avslogs.Har ingen ork att bestrida i högre instans. Får bara höra att det finns något jobb jag kan göra men har fortfarande inte hittat något jag kan göra. Jag får höra att jag blir sämre utan sysselsättning. Mitt nuvarande jobb funkar inte, glömmer saker, får ”hjärndimma” och märker hur duktiga och engagerade dom andra är. Så är det med alla jobb jag har haft. Jag märker hur lite energi jag har jämfört med andra på jobbet. Vet inte vad jag ska göra allt är så dyrt jag mår dåligt av ekonomin och kan inte sova.Hade det tufft med sjukersättning oxå, när jag hade det.Bostadskostnaderna ökade men inte ersättningen.En tid bodde jag med en kille och då fick han betala hela hyran(som var ganska hög) för jag fick inte bostads tillägg eftersom han jobbade. Han tyckte det var trist att han skulle stå för nästan hela boende kostnaden. Hans nya tjej som flyttade in betalade säkert hälften för hon tjänade bra…och dom är fortfarande ett par.Känns som jag aldrig duger. Har du vänner som inte är sjukskrivna? Mina ”vänner” slutade umgås med mig för att jag inte hade råd med det som intresserade dom. Hur gör du? ( om du har vänner som vill göra saker du ej har råd med ) Behöver lite feedback från andra som är sjukskrivna eller bara jobbar deltid. Jag hör aldrig något om att ”gå på knäna” Alla runt omkring har ett liv med resor intressen och nya kläder osv

Det är en trygghet att ha sjukersättning men samtidigt är det viktigt att ha en sysselsättning på dagarna som ger rutiner och sociala kontakter. Annars kan det lätt bli en ond cirkel. De flesta av mina vänner jobbar och lever ordnade liv. Jag kan inte påstå att jag känner mig utanför, jag är mammaledig och har varit det under flera år. Skillnaden är väl att jag kan vara hemma med mina barn så länge jag vill eftersom jag inte har ett arbete att gå tillbaka till. Jag slipper känna någon stress över att kombinera familjelivet med att göra karriär.

Jag vill gärna inspirera andra och visa att det går att vända en destruktiv tillvaro till något positivt. Jag har varit på botten, både psykiskt och ekonomiskt men jag har valt att göra det bästa jag kan utifrån mina förutsättningar. Jag väljer att umgås med människor som förstår mig, nu vet inte jag exakt hur din familjesituation ser men bir du ihop med din pojkvän? Ekonomin påverkas ju också om man är gift och har barn, det är stor skillnad mot att leva ensam. Det gäller också att prioritera rätt saker och hitta det man mår bra av.

Du skulle behöva någon på psykiatrin som kan hjälpa dig vidare för det låter lite som att du har fastnat i negativa tankar. Vill i alla fall att du ska veta att jag förstår dig.

Ofta är det ju mannen som får betala om man är sjuk och bor ihop. Varken jag eller killen vill ha det så. Han har själv tre barn så han kan såklart inte “försörja” mig med.Sen är det viktigt för min självkänsla att kunna betala för mig och inte tigga av min kille.Det är en självständighet jag vill behålla och det gör oxå vårat förhållande jämställt.Tidigare har jag haft killar som tex betalade mer av hyran men då var jag i en beroendeställning som jag inte vill befinna mig i igen.Jag blev “hemmafrun”som fick ta marktjänsten…Den fällan är lätt att hamna i och det trivdes jag inte alls med. Att ha eget boende ger mig mer frihet och många i min ålder vill ha eget boende efter år av kompromisser med samboskap. Jag har haft kontakt med psykiatrin i 20 år utan att få hjälp. Jag får inte komma till psykiatrin länge. Anledningen är att jag inte trivdes med en påbörjad terapi (som var väldigt konstig, jag slutade hos honom efter några ggr och fick ingen annan) När jag försökte tidigare fick jag inte komma för att jag inte hade en sysselsättning som var kravet för terapi. Senast jag försökte var i vintras, jag fick nej då med. (Terapeuten på vårdcentralen skickade remiss men blev nej.) Terapeuten tycker bara att jag ska gå till en träfflokal via kommunen. Jag trivdes inte där och då blev svaret att hon inte kan göra något mer. Hon sa oxå att jag var för gammal för att terapi…Att det är svårare med åldern eftersom man redan skapat sig en personlighet och inte är lika formbar efter 50.. Så psykiatrin är uteslutet. Den har jag stångas med i åratal och de har bara gjort mig sjukare. Den är rent av farlig för mig. Däremot har jourhavande präst och liknande hjälplinjer varit bra, det är människor som är kännande och ödmjuka.Jag tycker människor utanför vården är de som hjälpt mig mest. Med dem har jag varit en person, i vården vill de mest bli av med mig.Men det gäller att ha tur att springa på dom i livet oxå! Jag gör mindfulness när jag orkar. Läser om psykisk ohälsa och metoder för att orka vidare. Men jag känner allt oftare att jag inte har något att leva för. Det önskar jag att jag hade!

Jag kan bara prata utifrån mig själv och min situation men jag och min man mår båda psykiskt dåligt. Han har ingen möjlighet att försörja mig eftersom han befinner sig i samma situation. Det är viktigt för mig också att kunna betala och göra rätt för sig. Känner mig väldigt självständig men eftersom vi har samma erfarenhet av psykisk ohälsa förstår vi varandra på ett annat sätt, det blir en balans mellan oss där ingen blir ekonomiskt beroende.

Var och en måste själv hitta det man mår bra av. Jag trivs med att vara “hemmafru” och ta hand om barnen samtidigt som jag behöver den sociala biten med andra vuxna. Fråga dig själv vad du skulle må bra av? Hur vill du att ditt liv ska se? Vilken hjälp kan du få utanför psykiatrin?

Jag blir väldigt berörd av det du skriver, annars hade jag inte brytt mig om att svara överhuvudtaget.

Det liv jag vill leva är inte ekonomiskt möjligt det är mitt största problem.Vill bo mer avskilt i hus och vantrivs i hyreshus med alla störande ljud, dåligt underhåll och rökande grannar.Jag mår jättedåligt av det, får ingen ro. Varken jag eller killen har råd med att köpa ett hem tillsammans.Det är jättetråkigt. Förr kunde man ju det, min mamma var hemmafru och ändå hade de råd. Men det var då det.Ekonomin är det  som mest gör att vårat förhållande kärvar..Jag vet att jag inte kommer orka jobba mer än max deltid om ens det…För mig är det oxå viktigt att killen förstår psykisk sjukdom. Min kille är de enda som har fattar det eftersom han mår dåligt själv.Mina andra relationer har inte hållit för de har haft högre krav på mig. För honom är trygghet jätteviktigt för att orka.Samma sak för mig. Jag kände senast i går att jag bara ville ge upp. kommer aldrig få leva ett liv jag trivs med.Ingen terapeut kan hjälpa mig med det. Det är tråkigt men sant.Tack för att du bryr dig. Jag läser allt du skriver.

Anonym skrev:

Det liv jag vill leva är inte ekonomiskt möjligt det är mitt största problem.Vill bo mer avskilt i hus och vantrivs i hyreshus med alla störande ljud, dåligt underhåll och rökande grannar.Jag mår jättedåligt av det, får ingen ro. Varken jag eller killen har råd med att köpa ett hem tillsammans.Det är jättetråkigt. Förr kunde man ju det, min mamma var hemmafru och ändå hade de råd. Men det var då det.Ekonomin är det som mest gör att vårat förhållande kärvar..Jag vet att jag inte kommer orka jobba mer än max deltid om ens det…För mig är det oxå viktigt att killen förstår psykisk sjukdom. Min kille är de enda som har fattar det eftersom han mår dåligt själv.Mina andra relationer har inte hållit för de har haft högre krav på mig. För honom är trygghet jätteviktigt för att orka.Samma sak för mig. Jag kände senast i går att jag bara ville ge upp. kommer aldrig få leva ett liv jag trivs med.Ingen terapeut kan hjälpa mig med det. Det är tråkigt men sant.Tack för att du bryr dig. Jag läser allt du skriver.

Har du tagit reda på om det finns någon hjälp du kan få med att ordna annat boende? Det påverkar ens psykiska mående väldigt mycket om man vantrivs där man bor. Därför är det en jätteviktig del av livet för att andra saker ska kunna fungera.

För mig är den en förutsättning att den jag är tillsammans med förstår min sitaution och problematik. Det kan låta bra med någon som lever ett ordnat liv men i en relation ska ju båda kunna ge varandra något och båda ska välja varandra. Jag kan inte leva med någon som ställer krav på mig som jag inte kan uppnå. Många har ju tyvärr fördomar om psykisk ohälsa, det är så många gånger jag fått höra att jag är lat, negativ, ointresserad, har fel inställning, inte vill jobba utan istället leva ett enkelt och bekvämt liv. Det är så skrattretande för de förstår verkligen inte hur otroligt svårt och krävande det är att leva med psykisk ohälsa varje dag år efter år, det tar enormt mycket energi och skapar även känslor av bitterhet, avundsjuka och uppgivenhet. Det blir helt enkelt för mycket att både få ihop vardagen och samtidigt försvara sig mot alla som inte vill förstå vad det handlar om. Därför har jag slutat ta åt mig av deras kommentarer. Om de blir provocerade av att jag lever på sjukersättning och inte bidrar till samhället så är det deras problem. Jag har inte valt att må dåligt, det är inget jag hittar på för att jag vill ha uppmärksamhet eller för att andra ska tycka synd om mig. Att även bli drabbad ekonomiskt gör ju inte saken bättre. I dagens komplicerade samhälle är det väldigt jobbigt att må dåligt, att inte passa in.