Hem > Forum > Må piss > Besatt

Besatt

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Avatar

    Jag har blivit besatt. Känns det som. Jag träffade en tjej för 3 år sen. Vi kan kalla henne Y. Jag tyckte hon var riktigt snygg, fast hennes syster var snäppet över. Dock klickade jag och Y ganska mycket. Vi hade liknande intressen. Dagen efter att vi möts skrev hon till mig och sa att det var jättekul att ha träffat mig. Vi chattade ofta, snapchattade och umgicks en del. Hon bjöd med mig på saker vilket ingen nästan  nånsin gjort eller gör.

    Men efter ett tag så kändes det som att hon inte riktigt gillade mig på det sättet jag gillade henne. Det var en känsla jag fick, men jag kan inte komma på vad det var som fick mig att känna så. En gång var vi på någon konsert och jag fick någon slags panik och stack min väg utan att säga något. Jag blockade henne på fb, varför vet jag inte. Dan där på ringde jag och bad om ursäkt. Jag berättade för Y att jag tog medicin och inte var helt frisk.

    Vi fortsatte umgås och chatta men jag kände fortfarande att hon inte gillade mig på det sättet jag gjorde. Jag slutade komma när hon ville ta med mig på saker. Vi fortsatte snappa och så sände jag en en snap där jag gjorde en rolig min. Jag hade gjort det massor med gånger tidigare. Men den gången svarade hon med en bild och texten: ”jag är inte kär i dig”. Det var troligen bara ett sarkastiskt svar och ingen större mening bakom det, men så klart överanalyserade jag det och mådde piss. Efter ett tag så bestämde jag mig för att bryta helt. Jag gjorde som i Kent-sången, raderade alla bilder och alla mail. Jag blockerade hennes nummer, instagram och fb. Det sista jag såg var att Y skaffat någon kille.

    Det var ett år sedan nu och jag vette fan om jag gjorde rätt. Jag skäms för att jag bara fryst bort någon som kanske såg mig som en bra kompis och inte sagt någonting. Samtidigt känns det som skit för att Y inte end verkar ha försökt komma i kontakt med mig som om det inte betydde något. Eller så pallar hon bara inte med mig.

    Jag kan inte sluta tänka på det här och det är som ett skavsår i hjärnan. Är det normalt att vara så här?

    Jag har blivit besatt. Känns det som. Jag träffade en tjej för 3 år sen. Vi kan kalla henne Y. Jag tyckte hon var riktigt snygg, fast hennes syster var snäppet över. Dock klickade jag och Y ganska mycket. Vi hade liknande intressen. Dagen efter att vi möts skrev hon till mig och sa att det var jättekul att ha träffat mig. Vi chattade ofta, snapchattade och umgicks en del. Hon bjöd med mig på saker vilket ingen nästan nånsin gjort eller gör. Men efter ett tag så kändes det som att hon inte riktigt gillade mig på det sättet jag gillade henne. Det var en känsla jag fick, men jag kan inte komma på vad det var som fick mig att känna så. En gång var vi på någon konsert och jag fick någon slags panik och stack min väg utan att säga något. Jag blockade henne på fb, varför vet jag inte. Dan där på ringde jag och bad om ursäkt. Jag berättade för Y att jag tog medicin och inte var helt frisk. Vi fortsatte umgås och chatta men jag kände fortfarande att hon inte gillade mig på det sättet jag gjorde. Jag slutade komma när hon ville ta med mig på saker. Vi fortsatte snappa och så sände jag en en snap där jag gjorde en rolig min. Jag hade gjort det massor med gånger tidigare. Men den gången svarade hon med en bild och texten: ”jag är inte kär i dig”. Det var troligen bara ett sarkastiskt svar och ingen större mening bakom det, men så klart överanalyserade jag det och mådde piss. Efter ett tag så bestämde jag mig för att bryta helt. Jag gjorde som i Kent-sången, raderade alla bilder och alla mail. Jag blockerade hennes nummer, instagram och fb. Det sista jag såg var att Y skaffat någon kille. Det var ett år sedan nu och jag vette fan om jag gjorde rätt. Jag skäms för att jag bara fryst bort någon som kanske såg mig som en bra kompis och inte sagt någonting. Samtidigt känns det som skit för att Y inte end verkar ha försökt komma i kontakt med mig som om det inte betydde något. Eller så pallar hon bara inte med mig. Jag kan inte sluta tänka på det här och det är som ett skavsår i hjärnan. Är det normalt att vara så här?

    God Lördagsmorgon här på Mind Forumet.

    Jag känner igen mig fast på ett helt annat sätt, blev väldigt kär i min nära vän och vågade aldrig säga något till henne om min känslor för henne.

    Haft jättesvårt med tilliten till människor.

    Jag lever med fotografiskt minne och övriga begåvningar, sååå smärtsamt.

    Intressant sätt att uttrycka sig i skrift, ett skavsår i hjärnan.

    Jag undrar om du möjligtvis går och luftar lungorna, pratar ut med en psykolog eller psykiatrisk sjuksköterska eller läkare?

    Har du varit någon gång hos en psykiatrisk mottagning och fått prata om detta som gör att du inte kan sluta tänka på detta men du kanske behöver mänskliga verktyg, genom samtalsessioner och kan genom detta få tips och råd hur du ska kunna gå vidare i livet även fast det kanske känns svårt?

    Om du har flera frågor så får du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet så försöker jag i mån av både ork och tid svara.

    På återseende…

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.