Behövs jag ens?

Intressant – jag upplever att människor jag tycker om för att de är de skjuter ut sig från mitt umgänge, speciellt om det är en dålig period i deras liv,  för att de bestämt sig att JAG tycker att det är problem att de är fattiga eller sjuka eller missbrukare. Men de frågar inte MIG vad jag verkligen anser om fattigdom, missbruk och psykisk sjukdom … Däremot så ställer jag inte upp som medmissbrukare och möjliggörare genom att låna pengar och liknade till någon som har missbruksproblem …

Jag har funderat på om det handlar om SKAM att man inte vill se sina vänner i ansiktet när man inte är på samma nivå? Något som jag själv inte kan känna igen trots att jag en gång i tiden var mycket fattig och inte hade mat för dagen vissa tider.

Kan det vara så att problemet ligger i att de som mår dåligt eller är fattiga tror att jag dömer dem eftersom de inte lyckats med samma sak som jag själv? Att det handlar om att om man känner sig hjälplös  så tror man att alla andra föraktar en?

Själv vet jag ju att det inte är viljan utan bananskalen som man halkar på som avgör vad som händer med en.  Själv har jag haft tur och tillfälligheter i form av livets bananskal gjort att mitt liv vänt.  Jag är fast förvisad om att det kan hända vem som helst om man bara inte är rädd för att ta tag i dessa tillfälligheter. Men tillfälligheter är svåra för de kan föra en till än svårare situation och därför kan jag inte döma människors val…

Jag tror inte att jag är ensam om detta – att människor betyder mer än vad de tjänar eller hur de mår…

Ja delvis är det skam och att man tror att de föraktar en. Men om man ändå är kvar trots skammen  märker man att det inte går att hänga med i deras liv. För att ta ett exempel, jag kunde inte följa med på en spa vistelse med en väninna för att jag inte hade råd. Efter det har hon inte tagit kontakt igen.Ett annat exempel, satt och pratade med några och det var bara om resor, nya bilar, nytt hus, renoveringar…såna saker. Upptäckte att de inte ens tittade åt mitt håll. Jag hade inte gjort något av det dom pratade om så vad skulle jag säga? Senare vände sig alla till mig för dom märkte att jag inte sagt något. Då blev det typ “och du då”? jag sa typ Att jag ska vara hemma den här sommaren oxå. Då blev det bara tyst…Jobbigt att alla blir obekväma.Sedan är man i princip utesluten. man blir den som folk tycker synd om eller den konstiga.Det är extremt ångestfyllt. Jag klarar inte det. Om det var fler som var utanför skulle det vara okej.Men det är alltid bara jag som har ångest och är fattig. Ärligt talat funkar det inte.Man måste vara på liknande nivå. Social uteslutning är det värsta man kan vara med om. Svårt att förstå i teorin att det är så ångestfyllt . Många tänker säkert attdet ändå finns något man kan göra ihop. men nej, det funkar inte så, folk vill ha vänner som lever ungefär på samma nivå. Visst, någon som vill ha gott samvete kanske bjuder in en fattig till julen, typ. Men dom fortsätter sällan umgås med den personen när julen är över.Jag har varit med om att vänner inte ens bjudit mig på fika  när jag sagt att jag inte har råd. De vännerna hade mkt pengar och visste att jag var helt utan just då. Jag vet att dom skulle skänka pengar till fattiga dom inte känner ( typ tiggare eller välgörenhetshjälp) Det finns säkert flera skäl till det. Jag tror det är för att personen tycker jag kan ta mig i kragen. Att jag inte försökt tillräckligt.Ugefär så resonerar de om ångest oxå.  De gör  skillnad på folk och folk..utan att de är medvetna om det. Typ att just den människan kan vara fattig men inte den.. Jag har inte halkat på bra bananskal. skönt att du gjort det. Det måste vara häftigt att uppleva! Jag har sällan tur. Varken i kärlek eller pengar.

Anonym skrev:

Ja delvis är det skam och att man tror att de föraktar en. Men om man ändå är kvar trots skammen märker man att det inte går att hänga med i deras liv. För att ta ett exempel, jag kunde inte följa med på en spa vistelse med en väninna för att jag inte hade råd. Efter det har hon inte tagit kontakt igen.Ett annat exempel, satt och pratade med några och det var bara om resor, nya bilar, nytt hus, renoveringar…såna saker. Upptäckte att de inte ens tittade åt mitt håll. Jag hade inte gjort något av det dom pratade om så vad skulle jag säga? Senare vände sig alla till mig för dom märkte att jag inte sagt något. Då blev det typ ”och du då”? jag sa typ Att jag ska vara hemma den här sommaren oxå. Då blev det bara tyst…Jobbigt att alla blir obekväma.Sedan är man i princip utesluten. man blir den som folk tycker synd om eller den konstiga.Det är extremt ångestfyllt. Jag klarar inte det. Om det var fler som var utanför skulle det vara okej.Men det är alltid bara jag som har ångest och är fattig. Ärligt talat funkar det inte.Man måste vara på liknande nivå. Social uteslutning är det värsta man kan vara med om. Svårt att förstå i teorin att det är så ångestfyllt . Många tänker säkert att det ändå finns något man kan göra ihop. men nej, det funkar inte så, folk vill ha vänner som lever ungefär på samma nivå. Visst, någon som vill ha gott samvete kanske bjuder in en fattig till julen, typ. Men dom fortsätter sällan umgås med den personen när julen är över.Jag har varit med om att vänner inte ens bjudit mig på fika när jag sagt att jag inte har råd. De vännerna hade mkt pengar och visste att jag var helt utan just då. Jag vet att dom skulle skänka pengar till fattiga dom inte känner ( typ tiggare eller välgörenhetshjälp) Det finns säkert flera skäl till det. Jag tror det är för att personen tycker jag kan ta mig i kragen. Att jag inte försökt tillräckligt.Ugefär så resonerar de om ångest oxå. De gör skillnad på folk och folk..utan att de är medvetna om det. Typ att just den människan kan vara fattig men inte den.. Jag har inte halkat på bra bananskal. skönt att du gjort det. Det måste vara häftigt att uppleva! Jag har sällan tur. Varken i kärlek eller pengar.

Där kan du har rätt… jag har oxå blivit “barmhärtighets inbjuden” till olika tillställningar när jag var fattig. Det är inte kul att man inte duger resten av året. Jag försöker göra tvärt om – jag bjuder inte in vänner och släkt till fester utan försöker att umgås i vardagen med dem i stället på grund av mina egna erfarenheter av barmhärtighets inbjudningar.

Och att köpa sig samvete är rätt typiskt och många vill jobba volontärt är ett annat sätt. Men jag funderar på om det är äkta oavsett om det är medvetet eller omedvetet…  Jag känner igen det där med de skiljer på folk och folk – tror du att de skulle reagera lika om de vet om hur du har det?

Finns det något som kan ändra på din situation? Jag menar att du inte ska gå från den en ytterligheten (“de rika”) till den andra (“fattiga och missbrukande”) utan skaffa dig riktiga vänner?

Intresserad av något speciellt? Själv jobbar jag volontärt inom ett par organisationer och har genom åren fått flera goda vänner den vägen som inte bryr sig om pengar eller status… Kan det vara ett alternativ? Det tog ett tag – det var inte enkelt men det gick …

 

Hm de flesta vet redan hur jag har det.Svårt att dölja av olika anledningar, som att jag jobbar deltid och är sjuk ofta.Då förstår folk att man har det knapert.Om det är kompisar förstår de också hur jag har det ekonomiskt, svårt att dölja, kommer ju fram hursomhelst. Men det är inte samma sak som att de förstår att jag INTE kan jobba heltid eller att jag INTE orkar göra vissa saker.Där tar det stopp. Att ångest och psykisk ohälsa kan hindra en person att göra saker är det väldigt få som förstår. De kan tex säga men du som längtar så efter den resan, kan inte du bara försöka spara in på saker eller be din kille hjälpa till?Kan inte han bjuda? Eller så säger de att det bara är att jobba mer, byta jobb, gå kurser för att få bättre lön.Jag har försökt träffa folk där andra med psykisk ohälsa träffas.Men där visar det sig att jag är ensam om att inte klara av att komma några dagar varje vecka. Ibland inte på en eller två veckor.Detta är jag alltid ensam om i gruppen.De flesta kan komma dit flera gånger i veckan. Jag mår olika varje dag så det skulle aldrig funka.De var helt oförstående när jag sa att jag inte orkar ta mig dit med vad allt det innebär. För dom var det bara att åka…(dom hade tyngre diagnoser men klarar mer än mig) Det är väldigt skumt att det är så.När jag berättar för läkare är det heller ingen som förstår att jag inte kan gå till ett jobb varje dag. Jag blir av med jobben efter ett tag för att jag inte klara det. På jobben får jag ofta höra att jag inte klarar saker. Får ändå inte sjukintyg av läkare eller godkänt av FK.I perioder har jag fått gå till Socialen och söka försörjningsstöd. Och ibland får jag inga pengar alls där för dom kräver läkarintyg (som jag inte får ) Min ekonomi har blivit sämre och sämre eftersom jag alltid hamnar i detta.Har svårt att få riktiga diagnoser som är grund för sjukskrivining. Ångest godtas inte av försäkringskassan. En månads sjukskrivning räcker inte.Jag har jobbat ideellt som kontaktperson tidigare. Och varit stöd för missbrukare.Just nu har jag inte haft ork plus vet inte vart man kan vända sig för volontärarbete och vad för sorts som passar mig…Tack för att du orkar svara!

Har du varit på fountainhouse någon gång?

Finns det inga ställen där man kan komma utan att binda upp sig på regelbundenhet?

Nej jag har inte varit på fountainhouse. Kanske något att prova när jag mår bättre.Har du varit där?Ja dom lokalerna och grupperna jag besökte var frivilliga.Men folk var ändå frågande när jag hade svårt att ta mig dit. Alla andra kunde tydligen åka iväg utan problem. Om dom inte var där berodde det inte på dåligt mående utan att de åkt bort någonstans. Deras diagnoser var tyngre än mina men de hade mer kapacitet än mig. Om något jobbigt händer i mitt liv har jag svårt att ta mig i väg till saker plus att jag inte kan sitta ner och umgås. Jag har hela tiden annat i tankarna som gör mig orolig, gråtfärdig eller försvinner in i tankar. I vissa fall kan jag inte passa tider för att jag inte sover bra eller är orolig och då har jag sämre tidsuppfattning.Tiden går fortare än vanligt och då hinner jag inte göra det nödvändigaste innan jag går. Jag är ingen sån person som bara kan kamma mig och gå.Det betyder inte att jag behöver “fixa” mig, sånt orkar jag oftast inte, men det nödvändigaste i mina rutiner måste jag ändå klara av först. Som äta, hygien och passa ihop kläder som jag känner mig bekväm i.Bara det kan vara ett helt företag för mig. Särskilt om jag inte sovit, blivit ledsen för något dagen innan osv Sämre dagar funkar inget av detta ibland ligger jag kvar i sängen.Men det som förvånar mig här är att jag ofta anses som funktionsduglig jämfört med de som har tunga diagnoser.De kan mycket mer än mig och deras oro verkar inte hindra dem i det de vill göra. Därför blir de så förvånade när de ser mig så begränsad.I vårdsammanhang är det samma sak. Där anses jag inte ha någon diagnos alls. Har haft kontakt med psykiatrin till och från i 25 år. jag måste orka gå till ett jobb trots att jag är sjuk. Vill själv berätta att jag inte klarar av saker. Bryter ihop av att höra det från chefen. Träffade en i veckan som fick ett halvårs sjukskrivining för utbrändhet.Trots det är hon aktiv hela tiden (jag råkar se det för de bor i närheten.) Ingen jag föraktar men står ändå undrande inför varför just jag ifrågasätts så mycket hela tiden och andra runtomkring anses inte kunna jobba fast de är så aktiva???Själv sitter jag och undrar om jag ska orka gå till en affär och är rädd för att folk ska se mig.

Anonym skrev:

Precis. Ingen verkar förstå hur jobbigt man har det och det gör när andra inte tar det på fullt allvar när man faktiskt säger till om det. Man känner sig som en börda när ingen annan förstår att det är så sjukt jobbigt att man inte bara kan släppa det eller ignorera det. Man kan inte fungera. Man har aldrig sett någon som har det likadant eller också verkar må så dåligt. Är det jag som är fel? Är det ingen som kan förstå hur det känns för har aldrig sett någon som mår som jag. Vem kan man prata med i sin närhet när alla andra kanske tror att man bara vill ha uppmärksamhet eller så att man ska bry sig mer om den personen. Dom kan aldrig förstå.

Hur mår du just nu? Har du något att se fram emot nu?