Jag fick en ganska plötslig tanke, den har ju funnits där hela tiden men blev så extremt stark förra veckan, att behöva jag ens? Jag gick en hel dag med denna tanken förra veckan och tänkte varje sak jag gjorde och vad som hände och tänkte ”vad hade hänt om jag inte fanns längre?” Jag hade denna tanken konstant så fort det hände något. Känner mig bara så extremt oviktig och som en onödig person. Jag har inte så många vänner, typ en riktig vän men hon har liksom andra vänner som hon är mycket med. Jag är bara en jobbig elev så lärarna skulle nog tycka de var skönt om jag försvann så slipper dom slösa tid på mig. Min familj hade klarat sig bra utan mig, är mest en börda för alla och hade nog inte tagit så lång tid att komma över om jag hade försvunnit nu. Behövs jag ens? För det känns verkligen inte så längre. Livet tappa mening. Allt känns hopplöst.
Låter urjobbigt att känna så! Har du berättat vad du verkligen känner för dina föräldrar? Har du sökt hjälp på något sätt, pratat med en psykolog i ungdomspsykiatrin? Har du ringt någon hjälplinje?
Vad behöver DU för att må bra? Vad gör dig glad? Vad är det som triggar igång så att du blir störig? Tänk på att det störiga inte är DU utan ett tecken på att du inte mår bra. Tonåren är jobbig för de flesta, på olika sätt. Du ska bara ta reda på vad du behöver.
Det låter så sorgligt att du tror att alla kan klara sig utan dig. Så är det förstås inte.
Du är viktig!
