Idag fick jag avliva min katt, min älskling som jag haft i snart 8 år. 2019 fick hon diagnosen idopatisk EP, villket betydde att de absolut inte hitta någon anledning till hennes Epelepsi. Vi testade tabletter men hon var mer sovande än katt, tiden gick och jag flyttade hemmifrån med henne och mina två andra. Imorse fick hon ett klusteranfall, villket jag bett och bönat att jag skulle slippa se. Satt i olika telefonköer till olika vetrinärer, allt för att få henne avlivad hemma. En bur färd hadde triggat ett till anfall utan tvekan, hon kunde knappt gå ordentligt efter det första. Det känns fortfarande fett jobbigt allt, så overkligt. Man väntar sig att hon ska stå o gapa som hon alltid gjort, kurra och vara glad. Jag vet att jag gjorde rätt beslut dock, hon skulle nog bara blivit värre efter det anfallet.Tillslut kom en distriktvetrinär som hjälpte oss, och hon fick ett fint lugnt slut hemma. Det var svårt och smärtan sitter än, men jag vet att hon har det bättre nu. Det är så många minnen som bubblar, men dom tystas ner så småningom. Det värsta i allt detta är hur självisk jag känner mig, för på något sätt är hennes död en sten som lyfts. Då hon och hennes fästman(en två år yngre hane) bråkat mycket, mest för att en utekatt har strykt omkring i närheten sedan dess har mycket varit kaos. Hon fick alltid Ep efter hårbollar, villket ska bli skönt o slippa lyssna efter. Det ska bli skönt o slippa springa efter henne och undra hur länge hon lever, och ha den enorma ångesten över det. Saknaden är alltid stor, och jag hoppas ni missförstår mig fel. Men mitt psykiska kommer må så mycket bätre efter detta, även om jag inte landat i det vågar jag redan göra saker som jag kanske inte gjorde när hon levde. Det känns som att det kommer gå bra, även om sorgen är stor.
