Brukar inte skriva här så ofta, men känner att jag inte kan hålla det inne längre. Den senaste tiden har jag mått sämre och sämre, känner att mitt liv saknar mening och hur jag än gör så kan jag inte finna det. Saker jag brukade tycka om att göra känns helt meningslösa. Det enda som kan få mig att känna motivation till att göra något är om jag gör det tillsammans med andra. Känns inte som att det finns någon poäng med att göra saker på egen hand. Problemet är att jag till största delen är ensam. Har inte många vänner och de jag har jobbar eller bor långt bort. De enda människor jag träffar varje dag är mina boendestödjare och mina grannar på stödboendet jag bodde på tidigare. Får komma dit några gånger i veckan och äta gemensam middag, men känner att det blir lite tjatigt att träffa samma människor hela tiden, plus att mina grannar inte riktigt befinner sig på min utvecklingsnivå. Det dumma med mig är att jag sällan frågar mina andra vänner om de vill umgås för jag är rädd för att vara tjatig eller att jag frågar vid dåliga tillfällen. Jag känner mig helt enkelt i vägen när jag frågar och det är det sista jag vill. De har också andra umgängeskretsar, som kollegor eller personer de gick i skolan med och jag vill verkligen inte tränga mig på när de ska göra saker tillsammans. Om de inte frågar mig så blir det sällan av att vi ses och jag mår så jävla dåligt när jag ser att de gör saker och har roligt utan mig. De verkar inte ens tänka på att fråga mig om jag vill vara med och det sårar mig otroligt. På grund av min autism funkar jag så jävla dåligt när det kommer till det sociala, men ironiskt nog behöver jag andra människor för att orka med min vardag och känna motivation. Utan andra människor ligger jag orörlig som en trasa. Har god lust att bara ge upp och acceptera att jag får vara ensam, för det kanske är meningen…