Hem > Forum > Må piss > Är döden verkligen något dåligt?

Är döden verkligen något dåligt?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Trådstartaren

    Folk säger att livet är bättre än döden! Men hur kan folk veta det? Dom har ju inte varit döda så hur kan dom veta? Ibland så önskar jag att jag vore död. Det kanske egentligen är så att livet är helvetet och döden är himlen.

    Man slipper ifrån alla problem. Jag slipper alla bråken med mina föräldrar. Jag slipper få höra från dom hur värdelös jag är, Att jag borde skämmas för hur jag ser ut. Det önskar att det aldrig adopterade mig. Det önskar att jag försvann från dom. Tänk om jag försvinner. Förgott. Gud så skönt. Man slipper den här tunga smärtan som bultar över bröstet. Den här smärtan som jag somnar med på natten och vaknar med nästa dag. Den här smärtan som jag har dag ut och dag in. Den här smärtan som jag får dölja för att ens kunna klara av en vanlig och enkel vardag.

    Jag slipper även vakna på morgonen och se hatet strömma över sociala medier. Anonyma medelande från personer som säkerligen inte vet ett skit om mig. Som vill se mig ligga på spåret, som dagligen skriver att jag är ful och äcklig. Skriver att jag är fet trots min ganska synliga undervikt.

    Jag slipper att behöva se mitt anskräliga ansikte i speglen varje dag. Som jag varje dag få sminka över för att jag ens ska kunna överleva.

    Det är hur lätt som helst att ta livet av sig. Har massvis med medeciner som man bara kan sluka i sig. Sen är det över. Över förgott. Och finns ingen som helst återvändo

     

     

    Det låter hemskt att dina föräldrar säger så till dig. Har du berättat för någon annan om hur de behandlar dig?

    Både hur dina föräldrar beter sig och de på internet låter hemskt. Har du någon att prata med, psykolog, kurator? Du borde kunna prata med soc angående hur dina adoptivföräldrar är, det låter inte som det är ett bra hem för dig.

    jag förstår dina känslor, men jag tycker du ska kämpa för din rätt! Ta inte livet av dig, stå upp för din rätt gentemot dina föräldrar med hjälp av soc.

    Hej.

    Tänkte bara komma med ett litet förslag.

    Försök minska eller helst sluta med de sociala medier som får dig att må dåligt.

     

    Mvh

    Michael

    Folk säger att livet är bättre än döden! Men hur kan folk veta det? Dom har ju inte varit döda så hur kan dom veta? Ibland så önskar jag att jag vore död. Det kanske egentligen är så att livet är helvetet och döden är himlen. Man slipper ifrån alla problem. Jag slipper alla bråken med mina föräldrar. Jag slipper få höra från dom hur värdelös jag är, Att jag borde skämmas för hur jag ser ut. Det önskar att det aldrig adopterade mig. Det önskar att jag försvann från dom. Tänk om jag försvinner. Förgott. Gud så skönt. Man slipper den här tunga smärtan som bultar över bröstet. Den här smärtan som jag somnar med på natten och vaknar med nästa dag. Den här smärtan som jag har dag ut och dag in. Den här smärtan som jag får dölja för att ens kunna klara av en vanlig och enkel vardag. Jag slipper även vakna på morgonen och se hatet strömma över sociala medier. Anonyma medelande från personer som säkerligen inte vet ett skit om mig. Som vill se mig ligga på spåret, som dagligen skriver att jag är ful och äcklig. Skriver att jag är fet trots min ganska synliga undervikt. Jag slipper att behöva se mitt anskräliga ansikte i speglen varje dag. Som jag varje dag få sminka över för att jag ens ska kunna överleva. Det är hur lätt som helst att ta livet av sig. Har massvis med medeciner som man bara kan sluka i sig. Sen är det över. Över förgott. Och finns ingen som helst återvändo

    Jag har samma tankar, men dessa tankar är ”förbjudna” har jag märkt så jag har aldrig någon att prata med om det. Jag har mått dåligt i hela mitt liv och jag lider av att jag inte kan göra det man ”ska” göra, som att jobba, ha familj, ha en bra ekonomi. Jag har inget av det. Jag har en enda anhörig, mitt ex…Dom andra som räknades som familj ( en gång i tiden ) har jag ingen kontakt med, flera är dessutom avlidna. Så ingen mer än mitt ex skulle få livet ”förstört” om jag gick bort. Själv skulle jag förmodligen bara få frid. Men, det är en knepig fråga, ingen vet vad som händer sedan. Men tyvärr är det inte så ”enkelt” som att ta massa piller…Det är fler än du kan ana som vaknar upp från ett självmordsförsök som handikappade, förstörda organ, ständig smärta och med hjälpbehov dygnet runt, ett helvete till liv…dom ångrar att dom gjorde det, för livet var trots allt bättre innan självmordsförsöket. Att leva som en grönsak är det ingen som vill göra. Och det är en stor risk att man får göra det, jag lovar….jag har sett så många som gjort så kallade säkra självmordsförsök men som trots det blivit vårdpaket.  Nu när jag är så mycket äldre vet jag mer om saken. Och därför riskerar jag inte något. Hoppas inte du gör det heller! Kram

    Hej.

    ”Men tyvärr är det inte så ”enkelt” som att ta massa piller…”

    Tack för din post, du uttryckte dig på det sätt jag önskade att jag kunnat.

    Jag har haft självmordstankar och fantasier så länge jag kan minnas. Brottats som bara den med det ni beskriver. Två saker ändrade min vy dock.

    Min psykolog sade att de här ”förbjudna” tankarna är helt normala. Det är hjärnans sista utväg för att känna frihet när den känner sig helt låst. Och så länge det inte är mer än tankar så är de ofarliga.

    Och den andra saken som stärkt mig så många gånger: När de intervjuar dem som överlevt ett självmordsförsök från en bro, så säger alla samma sak. Under tiden de var i luften så ångrade alla sig för de insåg att oavsett vilka problem de har så går det att lösa, och de är tacksamma att de inte dog.

    Är inga enorma visdomsord. Men hjälper mig.  Kanske hjälper er lite granna.

    Ta hand om er!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.