Är det ens värt det?

jag har mått dåligt i snart 11-12 år.

jag har varit med om en del skit i livet.

jag har varit mobbad i hela mitt skolliv (går fortfarande i skolan). jag började självskada i tidig ålder och det blev bara värre och värre med åren. Det kom så långt att jag har försökt avsluta allt flera gånger. jag har hamnat på psykiatrin med tvång och frivillig. jag har på psykiatrin blivit bältad och blivit tagen till psykiatrin med polis.

jag har fått tre nya diagnoser på ett år. jag känner mig alldeles för stressad och oklar i huvudet. ibland blir det som att jag inte kan formulera mig vilket gör mig väldigt arg på mig själv. (har svårt att formulera mig när jag skriver detta också)

jag lider av utbrändhet och ständig stress..jag är stressad över ALLT!! jag vet inte vart jag ska ta mig till. jag har “verktyg” men det går bara inte!! Vad ska jag göra? jag orkar inte med att jag inte göra någonting!!

Efter ha fått typ alla diagnoser så insåg jag att mental ohälsa är ett val, jag väljer att må bra. Därför mår jag bra, trots att enligt statistik borde jag vara miserabel och sjukskriven. Är istället fullt fungerande och helt lycklig. (Självfallet har jag svaga stunder, som Alla) Trots alla biologiska nedsättningar och defekter jag fötts med. Mitt positiva tankesätt och ärlighet mot mina känslor och behov gör mig frisk. (I mina ögon är normer och andras åsikter gift, de hjälper mig inte att må bra)

Livet är en hög av problem, alla bör lösas, ärlighet och förståelse något man själv måste skapa, välmående lika så.

Har man diagnoser har man oftast bättre tänkande, eller originellt tänkande, därför påverkar ens tankar en mer också. Man måste tänka rätt 🙂

Jag vet hur tungt det är att vara utfryst, men det finns folk online, det finns andra som förstår och går i liknande skor.

Livet blir bättre ju längre man lever, om det är ens vilja och önskan – Önskar man det inte kommer depressioner och problem.

Känner igen mig i din berättelse en hel del. År efter år av dåligt mående som ständigt verkar eskalera, det krävs nästan övernaturlig styrka för att hålla hoppet uppe. Något som hjälpt mig var att jag efter att nästan förlorat allt inkl livet började inse att jag ständigt levt mitt liv för att göra andra nöjda, för att jag ska bli accepterad som normalfungerande med allt vad det innebär i vårt samhälle.

Jag insåg att jag nödvändigtvis inte fungerar som majoriteten och inte alls längtar efter karriär med bra ekonomi och därför bör söka alternativa vägar här i livet, andra vägar till lycka. Att leva utifrån min natur som äventyrslysten, upptäckare av världen och ge så mycket kärlek och medmänsklighet jag kan har gett mig insikter som är ovärderliga. För hur än min socioekonomiska situation ser ut vet jag att jag genuint jobbar på att göra världen till en mer öppen och trygg plats där alla ska kunna känna sig som en del i det stora hela fantastiska och ibland fruktansvärda korta men ändå oändliga liv vi har.

Skuld och skam är något av det farligaste, som ibland leder till fullskaligt självhat. Alla vi som kämpar mot det här, hur små steg vi än tar, gäller det att fortsätta. Du är snart där. Fortsätt.