Anorexia och självhat

Hej, jag vet inte ens varför jag skriver det här.. kanske för att jag känner mig ensammast i världen. Jag har nyligen erkänt för mig själv och för min omgivning att jag lider av anorexi och panikångest, jag har åkt hem till mina föräldrar idag för miljöombyte och stöd.. Vid dagens middag förstörde jag allt, jag bröt ihop framför mina föräldrar för att maten de ville bjuda mig på bestod av pasta.. Vilket för mig är strängt förbjudet. Jag ser att det tär i mina föräldrar och även min sambo som i detta nu sitter hemma och oroar sig, jag ville aldrig påverka mina nära och kära på det här sättet.. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till..
Just i skrivande stund känner jag att det lättaste hade varit att dö, jag kan inte se en framtid med denna ångest.. Jag vet ärligt talat inte hur länge till jag kommer att leva, om anorexian tar mig först eller om jag själv avslutar det..
Jag är verkligen helt uppe i mig själv och mina egna tankar, jag är besatt av ätstörningen, allt kretsar kring mat och hur jag ska undvika det.. Finns det någon där ute?

Hej!

Väldigt bra och modigt av dig att våga skriva av dig här!

Alla människor är olika, och vi alla är fina precis som vi är. Tyvärr så lider väldigt många av ätstörningar, och det blir allt vanligare i dagens samhälle. Själv tycker jag inte man ska trycka ner en kropp som är så fantastisk och så kapabel till mycket – Kroppen som håller dig uppe varje dag, kroppen som kommer finnas med dig livet ut och kroppen som faktiskt kan bära ett barn, hur fantastiskt är inte det? Att du kan bära på ett liv! Du är född i just din kropp för att den ska passa dig, så sluta tryck ner den och skada den, börja istället älska den, för den är helt underbar, fantastisk och perfekt som den är!

Sen är det väldigt viktigt att komma ihåg att man aldrig är ensam med något. Det finns många människor i världen med samma eller liknande typer av problem som du. Ett tips jag har är att gå och prata med någon på till exempel en ätstörnings-klinik. Det kan vara väldigt jobbigt, men det hjälper väldigt mycket. Du kan även prata med människor i din närhet som du litar på, för folk bryr sig, och det kommer kännas mycket bättre när du har pratat om det, och fått rensa tankarna lite, än om du håller allt inom dig. Rekommenderar också hemsidan frisk&fri, där det finns en ätstörningschatt där man anonymt kan chatta med personer som kan allt om ämnet och ibland även har tidigare erfarenhet av ätstörningar.

Att ta livet av sig är ingen utväg. För även om det är mörkt just nu, så är framtiden ljus, och det finns så mycket att leva för! Hoppas mitt svar hjälpte något och att du nu förstår att man inte ska lägga fokus på synen på ens kropp och alla tankar om mat, utan istället lägga fokus på att leva det liv man vill!

Kram<3

Hej! Du är absolut inte ensam!! Känner igen mig i de du skriver, jag var exakt likadan. Ville verkligen inte att mina föräldrar skulle få reda på det, för att jag ville inte oroa dom. Ljög och höll det hemligt länge. Levde med skam och skämdes massor. Tyvärr. Insåg sedan att jag klarade det inte själv. För sanningen är att man behöver sina nära och kära när man mår skit.  Att en i familjen mår dåligt, påverkar såklart resten av familjen för att de bryr sig. Och de spelar ingen roll om du skulle ha tex cancer, för de skulle vara precis likadant då. Är någon man bryr sig om dålig. Då blir man orolig. Av ren omtanke och kärlek. De är inte ditt fel att du inte mår bra, du kan inte hjälpa det. Sen att de är tufft och jobbigt, att veta att människor är oroliga för en är svårt att påverka på de sättet. Det du kan göra är att hjälpa dig själv att må bättre. Försök att ta kontakt med en kurator eller liknande, för att du behöver hjälp med dina tankar och ångest. Känns det jobbigt kanske du kan börja med att ringa en stödlinje. De går att bli frisk, jag lovar! Och det finns massor med hjälp att få. Olika behandlingar, samtalskontakter och även medicin om det skulle behövas. Men det kan ta tid, och de är det värt i längden. Så ge inte upp! Ta hjälp och kämpa! Kram