Hem > Forum > Må piss > Allt jag vill är att försvinna.

Allt jag vill är att försvinna.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag har aldrig öppnat mig såhär förut så jag är väldigt nervös och rädd. Livrädd.

    Jag har haft ett väldigt händelserikt liv som har varit allt annat än lätt med familj/mobbning/sorg.

    Droppen kom när min älskade livspartner valde att lämna mig för snart två månader sedan. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och jag är rädd för mig själv. Jag känner mig så ensam.

    På vilket sätt jag är rädd för mig själv vet jag egentligen inte, eftersom att allt jag vill just nu bara är att försvinna. Vad finns det då att vara rädd för?

    Jag bryr mig inte längre om den sorg hos vänner/familj/kollegor jag skulle lämna efter mig om jag avslutade mitt liv. Jag har nått en punkt där jag inte bryr mig om någonting alls.

    Men någonstans tänkte jag försöka skriva här som ett ”sista hopp” och se vad det kan leda till.

    Har ni någon gång känt samma känsla som mig och funnit hoppet igen?

    Jättetråkigt du känner så där, fast jag är inte till någon hjälp för känner samma sak.

    Kan inte hjälpa med att berätta jag funnit något hopp igen, utan är där också att försöka hitta det där hoppet. Samtidigt ibland kan jag finna ett lugn i min ensamhet som gör jag kanske för stunden har hittat hoppet, men vet att det snart är borta igen. Kanske man, i alla fall jag, bara kan ha hopp för en stund, och jag alltid får leta. Så känns det för mig, men önskar jag kunde dela med mig av ett bättre svar så du kunde finna hoppet mer än jag gör.

    Hej kära ni! ❤️

    Jag känner igen mig i era berättelser och även jag har haft ett tufft liv med trauma efter trauma, och depression är något som följt mig mer eller mindre hela livet. Dock har jag otroligt starkt hopp och livsglädje idag!

    Och precis som du, blev jag lämnad för (i mitt fall) tre månader, av den jag trodde skulle vara min livspartner för alltid. Detta var då min enda kvarvarande ”vän” i livet förutom min bror och hans familj. Och samma månad hände även två stora andra livsavgörande saker som blev en stor chock för mig och vände upp och ner på hela min verklighet. Ändå är jag idag så glad och känner fullständig livslust och hopp. Det jag har märkt och hundra procent insett genom dessa totalt kaos-aktiga månaderna med ångestattacker, oräkneliga självmordstankar och dagar när psyket nästan kollapsar, är hur snabbt saker även kan vända helt och hållet och de tankarna vara som bortblåsta.

    Jag skulle beskriva ens inre psyke som att det är som ens kropp. Man kan förlora en arm eller en njure och fortfarande överleva. Men när ett blodkärl går sönder och man börjar förblöda, då går EKG-kurvan ner och man måste sy ihop kärlet och stabilisera läget. Samma sak är det på insidan. Man klarar oftast av att vissa tuffa saker händer, att bli av med en person man älskar eller liknande. Men det måste finnas tillräckligt med resurser kvar för att man ska kunna överleva, att man har andra som älskar en eller att man har annat att leva för. Om förlusten blir för stor och man inte får den förlusten ersatt och läget stabiliserat (kanske hittar någon annan att leva för eller stöd och hjälp på annat sätt) så orkar man inte.

    Och du ska veta det, att det finns många människor där ute precis som du, som längtar efter att leva för någon annan och älska och bli älskad. Tror du har kommit till helt rätt forum och vi har alla varandra här ❤️

    För min del har jag kommit mycket närmare min bror och hans familj nu, och jag lever för dem.

    Finns det kanske någon i ditt liv som du skulle kunna komma närmare? Någon som älskar dig och som du älskar och skulle kunna öppna dig mer för?

    Vill bara även säga att du och ni båda är fantastiska och underbara bara för att ni är människor och att jag hoppas ni får en så bra natt som bara möjligt ❤️ Sänder er värme och en godnatt kram mitt i mörkret!

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.