Jag har senaste dagarna mått väldigt illa, det är gråtattacker ingen aptit, ingen ork att träna osv. Jag kan se ett mönster när detta brukar inträffa, det är alltid i samband med sociala och relationella misstag. Vid uppbrott kan det vara outhärdligt, totalt förstörd, även om det inte varit ngt djupt förhållande. Det kan också räcka med en dejt som går fel, där jag gjort något misstag och tappar tjejen. Då kan jag självanklaga mig enormt och få kraftig ångest.
Mitt dåliga mående handlar i regel om självanklagelser, vad jag borde gjort för att fått allt det jag inte riktigt fick av socialt och relationer. Kan inte sluta älta dåliga val.
Hela grundförklaringen till mitt dåliga mående handlar antagligen om att jag aldrig riktigt blivit bekräftad och sedd. Det som gör ont är att jag tror att jag likagärna hade kunnat fått allt detta om jag hamnat i andra sammanhang, träffat på andra människor, valt en annan utbildning osv.
Även om jag oftast haft någon/några att umgås med har det aldrig riktigt fallit på plats och jag har burit/bär på en saknad av detta.
Senaste tiden är det ett gammalt minne där jag kan ha missat en chans till gemenskap och vänner. Det var ngn kväll på en bar (i samband med terminsstart på univ) en tjej frågade om jag ville följa med hon och hennes vänner och dricka lite vin. Jag sa då nej till detta med motiveringen jag hade föreläsning dagen efter. Detta minne kan trigga igång stark sorg och gråt och enorma självanklagelser och nästan skräck. En möjlighet som gick förbi, en människa försvunnen, ser aldrig mer. Där fanns en öppning som jag inte tog. Det gör väldigt ont och jag kan få panik när jag tänker på hur dum jag var.
Samtidigt inser jag väl att det inte är rimligt att anklaga mig så hårt för detta. Men jag gör det antagligen för sorgen och saknaden efter relationer och gemenskap är så stark.
Verkar som det är min sorg i livet att det varit bristfälligt med goda relationer, bekräftelse och kärlek. Känns som det mesta kan kvitta om man inte har detta.
Det verkar säkert orimligt att totalt bryta ihop för detta som jag gör nu, men det ligger liksom och trycker mig hela tiden mer eller mindre och så ibland bara exploderar all frustration och ångest.
