Vill vara ensam, är det fel?

Min läkare påstår hela tiden “människan är ett flockdjur bla, bla, bla, vi är menade att leva tillsammans”. Det må så vara. Jag känner dock att sociala situationer är jobbiga, de drar energi och får mig att må skit. Jag har valt att undvika människor, hatar småprat och allt annat som det innebär att möta andra. Jag har valt bort vänner för jag känner att det är tillfredsställande att slippa vara tillgänglig i tid och otid. Vill inte att det ringer på telefonen eller dörren. Va fan, det känns ändå som att alla andra är likadana med sina ansikten nerkörda i telefonen. Jag trivs bäst ensam, lugn och ro. De jag umgås med är mina barn och mitt ex som jag kommer bra överens med. Det är min trygga zon. Utanför det känns som en djungel med diverse giftiga varelser, väntande och redo att hugga.

Jag har en känsla att de flesta människor har har ett behov av att hävda sig själva från att verka ensamma så de tar vilka “vänner” som helst och då kan hävda någon slags status.
Oj det kom 75 pers på min 40-års fest. Är det äkta?

Jag hade två som grattade på min 46-års dag igår. Min mamma och syster. Mina barn också men ni ser vad jag menar. Och jag bryr mig inte, desto mindre människor ju bättre.

Sedan jag bröt upp med min sambo för 4 år sen har jag inte haft någon vilja eller lust att uppsöka “kärleken” på nytt. Det är bara belastande, mer ansvar. Tror det räcker med mig själv.

Jag har haft stora problem med beroende i mitt liv. Alkohol, narkotika m.m. Det som är slående dock är jag har fungerat fan så mycket bättre på opioider än utan. Då var man social. Då fungerade livet. Nu har jag varit utan i tre år, och livet har tagit ett dopp i djuphavet. Vad säger det?

Saknar man något? Någon substans i hjärnan? Har haft antidepressiva i flera år, tror det hjälper till viss del, men inte fullt ut för jag känner ändå nada. Ingen drivkraft, ingen inspiration.

Har haft en utredning inom neuro psyko bla, bla. Inget påtagligt, lite där och lite där. Touch på autism, ADD osv. Intelligensen är det tydligen inget fel på.

Men varför kan jag inte känna tillhörighet med andra människor om vi nu är menade att vara tillsammans? Jag drar mig undan, vill inte beblanda mig. Är det sinnessjukt på något sätt?
Enligt diagnoser från psykologen tydligen inte, eftersom efter samtal inget kommer ut av detta.

Jag vet inte, det är en enda soppa i huvet känns det som, är man människa eller robot?

Vill ta ett “utdrag” från Personkrets 3:1.

Jag sa som det var, när jag började supa som 14-åring , sa jag till mig själv: jag är alkoholist.
Och sen var det en som sa att, om du är alkoholist, kan du dricka precis hur mycket som helst.

Igår natt så dog han min bäste kompis, han dog som en arbetare idag. Jag visste det.
Vi vandrade i dödsskuggans dal, han och jag.
Timmarna innan så undrade jag om det var något han önska, något han ville nå fram till, en bild, en blomma eller en bok han skulle önska. Det var bara den här cigaretten. Och så plötsligt fick han fart igen, hoppade från sängen till stolen och tillbaks igen. Men så är livet, det är inte så skärpt alla gånger.

Tänkte jag skulle spela en platta för honom, Neil Young eller nån.
Inte bara snacka så mycket för det orkar han inte sen. Det var bara som det skulle utom att han skulle dö några timmar sen.

Jag gick ut ett tag, och kom tillbaks så fort de öppna.
Arne är borta nu, han dog stilla och fint.Jag var med honom ett tag och han var alldeles varm, fast han gått bort.. i cancer. Ja, det var cancer.. Min pappa..

Först Arne, sen kommer jag, när jag tappar håret.

Det är misär överallt, varför ta hand om någon än sig själv? Även om inte det är fallet, varför riskera dra med någon i det?

 

 

hmmm vet du – jag ser inte att du har ett ensamt liv – du lever samma liv som jag. Jag tycker jag har fått så mycket människor i mitt liv på gamla dagar när jag var ung var jag verkligen ensam speciellt sedan jag flyttat hemifrån.

Jag har en sambo, jag har flera bonusbarn och en syrra samt några enstaka vänner varav inte någon är min bästa vän.

Känner du dig ensam? Eller är det något som andra prackar på dig att du borde känna ?

Själv tror jag att den situation du beskriver är ganska normal och vanlig.

vänliga hälsningar

Hej

Det handlar nog mest om att man har möjlighet att välja.Om man vill umgås och har nån att umgås med,så är ju det okey.Om man känner för att vara själv,så är ju det också okey.Det är ju när man inte har möjlighet att välja,som det blir jobbigt.Sen måste man nog lära sej att låta bli att jämföra sej med andra,utan känna efter vad som passar en själv.Det man ser hos andra är ju ändå oftast en fasad.Hur social man är,eller vill vara,är ju väldigt individuellt.Tyvärr säger normen idag att man ska vara väldigt social och utåtriktad,för att vara en lyckad människa.Tricket är nog att lära sej att ställa sej över normen,även om det känns jobbigt.Vi människor har ju ett inneboende behov av att känna oss accepterade,men då får man väl undvika människor,som inte kan acceptera en som man är.

Personligen tycker jag det är rätt jobbigt med allt medlidande man möts av,när man lever ensam utan partner.Måste alla vilja ha en partner?Är man misslyckad om man inte har det?Är det målet med livet att skaffa en partner?Jag blir så trött………….

Ha det gott och lev väl.