Hem > Forum > Livet > Vill bara tänka i skrift

Vill bara tänka i skrift

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Har i så många år kämpat med depressiva perioder. Inläggning, medicin, anafranildropp, ECT osv.

    Ibland två gånger per år. Mina barn som nu är vuxna minns mig nog bara så. Själv har jag en annan bild av vem jag är, en bild jag sörjer. Jag har kämpat så hårt så länge för att bli mitt bästa jag för mina barn, deras pappa, mina arbetsgivare, mina vänner, min nuvarande man och även till slut för mig själv.

    Jag har en grund tro sedan barnsben, den har varit min trygghet men jag har också tvivlat. Jag har omformat min personliga relation till den gud jag tror på så idag känns den sann och trygg. Enkelt tror jag kärlek är det goda i livet och rädsla det onda. Kanske just därför det skär i mig när frustrationen blir till rädsla som lamslår mina tankar och tar totalt all min energi. Jag är rädd att aldrig mer bli den ”jag” som jag saknar, längtar efter och sörjer!

    Det jag som är trygg, som tror på livet, ser det bästa i människor, som vet att allt på något sätt har en mening och därför är nöjd och lugn i livet. Det jag sov vet sin kompetens, sitt värde, ser nyttan i det som händer där hon är en del om än så liten.

    Inne i min hjärna har hon fängslats, genom år av dålig relation, misstro från arbetsgivare, samhälle osv. Av frustration över att hur hon än vrider, vänder och gör sig till passar hon aldrig riktigt in, blir aldrig riktigt bra. Hon har helt tappat makten över sitt liv. Hjärnan slutar fungera så fort den känner minsta tendens till krav. Vilka krav som helst, krav att äta något. Detta något borde vara nyttigt. Krav att gå på möte, då måste den ha koll på tid. Krav på att gå på möten och sköta sig annars finns inga pengar. Insikten att hur jag än försöker sköta mig är det alltid något jag missar eller något jag inte passar in i så pengar för varje månad är ingen garanti. Finns inga läkartider för sjukskrivning, olika läkare, ingen känner mig, ingen har tid att läsa det som varit, ingen tid att fråga eller lyssna på det som är.

    Självklart inte, jag passar ju inte in, jag gör ju inget för att må bra. Om jag gjorde det skulle jag ju må bra?!

    Återkommande recividerande depressioner men du kommer ju inte tillbaka mellan sjukdomstillfällena? Kan det vara rätt diagnos? Är något annat fel med dig? Försök bara hitta strategier som fungerar för dig 😉 I väntan på neuropsykiatrisk utredning, det är mellan 1,5 och 2 års väntetid. Det är bara att leva som vanligt undertiden.

    Vad är längre vanligt? Sjuk känns mer vanlig än något annat. Den ofrånkomliga känslan av meningslöshet. Ständig trötthet, att aldrig veta vad jag orkar, hur länge jag orkar eller hur mycket jag kommer behöva vila upp mig efteråt. Vad är bästa sättet att återhämta mig? Vad har jag inte provat? Jag har försökt med sömn, meditation, andningstekniker, spikmatta, promenader, cykla, tysthet, mörker, natur, ensamhet, varmt bad, mat, lugnande medicin, avslappnande medicin, te, örter, dofter, ljud av alla sorter osv osv även i olika kombinationer. Ibland blir jag rent illamående av trötthet, ljud och ljus ger mig tryckande huvudvärk.

    I perioder har jag tränat, gått ner i vikt, varit mer på gång men aldrig ett längre tag. Det börjar kännas som om denna människa som är oförmögen att hålla ordning på sig själv och sitt hem själv, som inte klarar rutiner, som ständigt kämpar med att ha en vettig sömn, vettigt rörelsemönster och ett vettigt matintag. Som lever i en känslomässig berg o dalbana och oftast har ångest är den jag måste förlika mig med att jag är.

    Jag börjar tro att det minne av trygghet, tillförsikt, tilltro och livsglädje var en del av lögnen för mig själv. Som en naivitet som nu för alltid är borta. Jag är en i stacken av miljoner myror. Passar jag inte inte får jag räkna med att bli utstött, bortstött.

    Skillnaden är att vi är människor min omgivning vill att jag kämpar, försöker, skärper mig… Hur länge orkar jag. Var kommer jag någonsin fungera?

    Avatar

    Oj vad jag känner igen det där med att inte passa in. Fy trist att det tar sådan tid för att få en utredning för det är verkligen tråkigt att du ska behöva ha det som du har det.

    Hur upplever du ditt utanförskap? Själv kände jag mig innesluten i en bubbla av gelé som inte gick att komma igenom för att bli nära de som stod där ute. Till sist kom det till den punkten att jag beslöt mig för att vara mig själv fullt ut. I stället för att försöka passa in så jag till hundra köra mitt eget race så länge jag inte skadar andra eller mig själv. Det betyder att jag inte bryr mig hur man förväntar sig att nästan 60 åriga damer ska vara  eller klä sig.

    När jag slutade vara ordningsam för andra och lätt lite av mitt kaos flöda över – så visade det sig att jag hade mer ordning än de som fanns runt mig med perfekt yttre ordning. Kanske är det samma för dig?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.