Jag ska gå rakt på sak och säga att jag ifrågasätter i princip allt och alla runt om kring mig. Jag ifrågasätter såklart inte människor direkt, men innerst inne. Detta har gjort att jag helt enkelt inte vet vad som är vad längre, eller vad jag ska göra, eftersom allt är så ofantligt komplext. Så komplext att jag blir spyfärdig. Allt känns som en ren galenskap och kaos. Jag kan inte ta emot råd överhuvudtaget, för att jag är så misstänksam.
Jag har även en hel del social fobi, vilket gör det otroligt svårt att prata med andra, även när jag måste. Vet ärligt talat inte ens om jag skulle våga ringa 112. Eftersom jag ändå ifrågasätter alla andra, tror jag inte att detta är ett så stort problem. Jag tror, ärligt talat, att ingen vet någonting om något. Alla bara gissar sig genom tillvaron, inklusive jag själv. Jag tror alltså att jag måste hantera alla mina problem helt själv. Jag tror inte att det är någon idé att be om hjälp, även om alla säger att det är viktigt. Om man mår dåligt, så får man må dåligt helt enkelt.
Samtidigt känner jag att jag inte orkar stå ut med den här ovissheten resten av livet. Det är en plåga att bära den. Jag har haft återkommande självmordstankar på grund av detta. Att veta att jag måste bära allt detta själv för resten av livet, känns så otroligt hopplöst och deprimerande. Det känns också hemskt att hela tiden behöva anpassa mig till allt vad samhället, och livet i stort, kräver att jag gör. Bara tanken på alla sysslor som måste göras under en dag, eller under en hel livstid, gör mig illamående.
Självklart känner jag till att det finns miljardtals människor som mår sämre än jag. Det får mig knappast att må bättre och snarare förstärker min tro att livet är mer dåligt än bra. Folk måste intala sig själva att livet är så mycket bättre än vad det är, för hur ska vi annars kunna hantera det?
Jag tror också genuint på att det hade varit skönare att aldrig ha fötts, eftersom man aldrig hade upplevt någon smärta överhuvudtaget. Jag vill inte leva. Det är för mycket ovisshet överallt. Jag vill inte döda mig själv heller. Det är för smärtsamt. Så vad fan ska jag göra? (Retorisk fråga) Det enda jag kan göra, är att bara gå på autopilot genom hela livet och bara hoppas att allt går. Jag hatar även att jag ska behöva arbeta så jävla mycket, både i och utanför jobbet, bara för att överleva. Jag vet inte ens om jag vill fortsätta. Allt känns så meningslöst och tomt. Jag har knappt någonting, som jag ser fram emot att göra i mitt liv. Dessutom vet jag att vi alla, i filosofisk mening, alltid är helt ensamma i våra liv.
Tack för att ni läst denna tunga text. Känns skönt att skriva av sig lite.
