Hem > Forum > Livet > Vet inte vad jag ska tro längre

Vet inte vad jag ska tro längre

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Jag ska gå rakt på sak och säga att jag ifrågasätter i princip allt och alla runt om kring mig. Jag ifrågasätter såklart inte människor direkt, men innerst inne. Detta har gjort att jag helt enkelt inte vet vad som är vad längre, eller vad jag ska göra, eftersom allt är så ofantligt komplext. Så komplext att jag blir spyfärdig. Allt känns som en ren galenskap och kaos. Jag kan inte ta emot råd överhuvudtaget, för att jag är så misstänksam.

    Jag har även en hel del social fobi, vilket gör det otroligt svårt att prata med andra, även när jag måste. Vet ärligt talat inte ens om jag skulle våga ringa 112. Eftersom jag ändå ifrågasätter alla andra, tror jag inte att detta är ett så stort problem. Jag tror, ärligt talat, att ingen vet någonting om något. Alla bara gissar sig genom tillvaron, inklusive jag själv. Jag tror alltså att jag måste hantera alla mina problem helt själv. Jag tror inte att det är någon idé att be om hjälp, även om alla säger att det är viktigt. Om man mår dåligt, så får man må dåligt helt enkelt.

    Samtidigt känner jag att jag inte orkar stå ut med den här ovissheten resten av livet. Det är en plåga att bära den. Jag har haft återkommande självmordstankar på grund av detta. Att veta att jag måste bära allt detta själv för resten av livet, känns så otroligt hopplöst och deprimerande. Det känns också hemskt att hela tiden behöva anpassa mig till allt vad samhället, och livet i stort, kräver att jag gör. Bara tanken på alla sysslor som måste göras under en dag, eller under en hel livstid, gör mig illamående.

    Självklart känner jag till att det finns miljardtals människor som mår sämre än jag. Det får mig knappast att må bättre och snarare förstärker min tro att livet är mer dåligt än bra. Folk måste intala sig själva att livet är så mycket bättre än vad det är, för hur ska vi annars kunna hantera det?

    Jag tror också genuint på att det hade varit skönare att aldrig ha fötts, eftersom man aldrig hade upplevt någon smärta överhuvudtaget. Jag vill inte leva. Det är för mycket ovisshet överallt. Jag vill inte döda mig själv heller. Det är för smärtsamt. Så vad fan ska jag göra? (Retorisk fråga) Det enda jag kan göra, är att bara gå på autopilot genom hela livet och bara hoppas att allt går. Jag hatar även att jag ska behöva arbeta så jävla mycket, både i och utanför jobbet, bara för att överleva. Jag vet inte ens om jag vill fortsätta. Allt känns så meningslöst och tomt. Jag har knappt någonting, som jag ser fram emot att göra i mitt liv. Dessutom vet jag att vi alla, i filosofisk mening, alltid är helt ensamma i våra liv.

    Tack för att ni läst denna tunga text. Känns skönt att skriva av sig lite.

    Jag känner likadant, att man måste hitta på något för att glömma hur smärtsamt livet är. Jag tycker livet är väldigt plågsamt och jag har aldrig kunnat lita på en enda människa. De sviker mig, förr eller senare.

    Det är väldigt mycket sysslor på en dag och allvarligt talat vet jag inte hur folk är funtade som både kan jobba heltid, sköta alla vardagssysslor OCH ha intressen…Hur gör de? Jag  jag har saker att göra precis hela tiden. Det tar aldrig slut, det bara börjar om igen.

    Avatar

    Jag förstår ju att det här är väldigt deppigt… Jag känner igen de flesta känslorna och tankarna.

    Men samtidigt är det väldigt intressant hur vårt medvetande fungerar. Det är som om det är en insikt man inte verkar kunna ändra. Livet är verkligen tramsigt. Allt är på låtsas och de flesta verkar bara gå runt och pyssla med sitt utan någon eftertanke på varför de gör som de gör.

    På vilken nivå ska man vara för att balansera allt? Vill man leva ett liv utan att se igenom allt trivialt eller kan det finnas en plats där såna här känslor inte är lika jobbiga, där det är behagligare att vara som man är?

    Jag ser saker med mänskligheten som är trivialt nu mer än någonsin. Jag tycker allt är ett vansinne på den här planeten. Det går inte ”gå tillbaka” till det rosaskimrande eller omedvetna, verkar det som. Men det skulle vara skönt om man typ kunde ta ett piller och som gör att man bara ser det man vill se.

    Avatar

    Ja, tänk om man hade kunnat kontrollera sina tankar och känslor..
    Att inte vilja eller kunna ta råd av andra tycker jag är okej. Folk är otroligt svåra att lita på. Och även om man skulle kunna lita på att de vill en väl så känns allt kunskapsfattigt. Som om informationen man får inte är tillräcklig eller uppdaterad.
    Att sitta med depression och tankar om självmord är man inte ensam om.
    Vi har alla olika bakgrunder, problem och förutsättningar men vi hamnar ändå i samma jäkla gröt av känslor och liknande tankar av meningslöshet och hopplöshet.

    Det är väl i det man kan hitta någon form av stöttning. Kanske inte genom att prata om man inte vill men att lyssna och sinom tid lära sig lägga de jobbiga tankarna åt sidan för att bilda nya mer konstruktiva tankar. Men jag har svårt att tro att de gamla tankarna försvinner. Har inte hört exempel på det förut iaf.

    Vissa menar att man ska ha en begränsad tid till att tänka negativa eller oroliga tankar, typ 20 min per dag. Men det blir ju svårt om man har stark oro inom sig. Att inte tänka negativt resten av dygnet…hur är det möjligt? Jag fick sådana övningar med KBT. Jag tyckte bara det kändes som fejk.

    Avatar

    Ja.. men det är ju lite fejk.. ”Fake it ’til you make it”.

    Så himla dumt.. Men det är väl så hjärnan fungerar. Vi agerar efter vad vi behöver och resten är utfyllnad. Där får vi lägga in det som gör livet lite mer hanterbart. Vad har vi för val än att bara göra det eller inte göra det? Ibland känns det bättre att distrahera sig för att låta tiden gå och ibland vill man bara be alla hålla käften och sitta i sin bubbla av grubblerier.. Men de gånger man distraherar sig så går tiden förbi som om man levt lite normalare.. Även om det efteråt känns lika tomt..

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.