Hem > Forum > Livet > Varför vill jag vara vaken i mörkret när det är där jag mår som sämst.

Varför vill jag vara vaken i mörkret när det är där jag mår som sämst.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Då var vi här igen.

    Saker som ska få dig att må bra:

    vänner
    -Jobb
    -Aktiviteter
    -Intressen
    -Motion
    -Kärlek
    -Drömmar
    -Mål
    -Arv

    -Vad om man inte är bra på att vara social?

    -Vad om man inte är tillräckligt bra eller smart?

    -Vad om man inte tycker något är kul?

    -Vad om man inte vill springa i hamsterhjulet?

    -Vad om man jämför allt med alla andra?

    -Vad om man tycker man aldrig är tillräckligt bra?

    -Vad om man inte ser några?

    -Vad om man är rädd att föra allt vidare?

    Vem är jag? Vad vill jag? Varför är inget tillräckligt bra? Varför inte kämpa?

    Varför har jag get upp?

    Varför har jag get upp?

    Varför ger jag upp, hela tiden.

    Varför tycker jag ingen är roligt.

    Varför kan jag inte se det bra i små saker.

    Varför vill jag vara vaken i mörkret när det är där jag mår som sämst.

    Varför känns det som man ska göra allt för att det bara ska låta bra. När det inte känns bra. Vad är meningen då?

    Varför vill jag dö? Men endå är så rädd för ensamheten? Jag är rädd för att dö men är lika rädd för att leva.

    Det känns som jag är fast i ett tomrum, kan aldrig riktigt leva men kan inte dö heller.

    Jag tänker så mycket hela tiden, så varför passar jag inte in, när hela världen går ut på det? Jag borde vara proffs på att leva vid detta laget.

    Varför fastnade jag i en kropp som tänker och känner så otroligt mycket, men inte kan inte uttrycka det i ord och få ut sina känslor och tankar? Känner mig som en fånge i min egna kropp, och jag vet inte hur jag ska bli fri. Jag kan inte ens bli fri. Hur ska jag kunna frigöra mig från något som jag inte kan uttrycka eller förklara? Jag kommer få leva med mina tankar i ensamhet till jag dör. Men hur länge klarar jag det? Tills jag väljer det själv? Tills jag dör av sjukdom? Tills jag dör av ålder?

    Jag vill välja det själv men vågar inte för rädslan av min familj eller ligga i mörkret för evigt med sina tankar, bara vänta på något, något som aldrig kommer.

    Rädslan att få en sjukdom och man inte har valet själv att fortsätta leva, denna lilla livs glädjen har ingen inverkan.

    Tanken att ha haft känslan och samma tankar hela livet men bara hoppas på att en dag kommer det bli bra men så blev det aldrig.

    Jag känner mig så otroligt ensam.

    Jag känner mig så otroligt ensam

    Jag känner mig så otroligt ensam

    jag känner mig så otroligt ensam

    Vad jag än säger till folk så förstår dom inte.

    Jag kan inte förklara.

    dom kan inte förstå.

    om dom förstår, så förstår inte jag.

    Jag kan inte få hjälp för jag förstår inte andra och dom förstår inte mig.

    Dom vill hjälpa.

    men när dom hjälper så förstår dom inte, eller är det jag som inte förstår?? Eller är det dom?..

    Känns som jag är ifrån en annan planet.

    Är mina känslor så vanliga och små? Allt dom säger låter så dumt, alldagligt, ”alla känner så här”. Men kanske är det jag som är svag? Tänk om alla känner samma? Men jag tycker bara så otroligt synd om mig själv. Men egentligen är det enkla vanliga tankar som alla har.

    Är det därför jag blir så förvirrad och inte vill prata med folk om mina problem? för i mitt huvud får jag inga svar eller hjälp.

    Kanske känner folk som mig och är som jag? Jag kanske inte är speciell? är det kanske det som pushar dom att klarar det:

    vänner
    -Jobb
    -Aktiviteter
    -Intressen
    -Motion
    -Kärlek
    -Drömmar
    -Mål
    -Arv

     

     

    Tycker du verkar vara en intelligent person, sök folk som är i liknande situation som dig och umgås med dom.

    Känner igen mig i det du skriver.

    Du beskriver allt så bra och ja, jag känner också att andra inte förstår mig eller kan hjälpa mig. Den där ensamheten och att vara annorlunda. Att allt man försöker med som alla säger ska hjälpa inte fungerar. Att det verkar så enkelt för andra och när man själv försöker så går det inte.

    Varför man vill vara kvar i mörkret trots att man mår dåligt där… tryggheten. Tryggheten av att det är en bekant känsla. Något som trots att det är jobbigt och dåligt ändå är ”tryggare” och mindre krävande än att försöka leva ”normalt” och i det ”ljusa”.

    Mycket av det du nämner som ska få en att må bra kan absolut hjälpa en må bra. Men det krävs mycket av en och den bra känslan kommer tyvärr inte direkt och något som behövs underhållas.

    Jag är ingen expert på detta men mycket av dom tankar och känslor du utrycker har jag också. Jag hittade en del förklaring av mina tankar och funderingar när jag fick mina NPF diagnoser (ADD och Asperger). Visst känns det som man är en utomjording som krashat på fel planet där alla andra är helt annorlunda.

    Det är som att man försöker hantera en dieselbil som bensinbil. Det kan ofta fungera likadant men under vissa situationer är det helt annorlunda. T.ex. diesel behöver värmas upp med glödtråd istället för med gnista från tändstift. En person med NPF behöver kanske längre startsträcka än en neurotypisk person (utan NPF). Dieselbilar har däremot mycket bättre dragkapacitet och uthållighet än bensinbilar. Samma med autistiska personer att vi kan ha mer uthållighet och noggrannhet.

    Vet inte om det är det du menar med att känna sig annorlunda men det kan vara något att kolla upp om inte annat.

    Hoppas mitt svar kan hjälpa dig och andra på något sätt iaf. Det finns så mycket olika sätt att leva och vi är värda att få må bra utifrån våra egna behov.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.