Hem > Forum > Livet > Varför ska livet vara en evig kamp…

Varför ska livet vara en evig kamp…

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har diagnostiserats med medelsvårt deprimerad, har testat mediciner, testade TMS för någon månad sedan. Nu äter jag voxra samt largigan. Möjligt att de tagit bort ångesten lite men alla tankar/känslor är fortfarande kvar.
    Ser på mig själv med sådant självförakt. De känns som jag hamnat så fel. Ser så många saker som kommer vara kvar även om jag kommer ur depressionen.
    Dessa saker har kanske gett mig depression, men jag har också haft långvarigt dåligt mående senaste 12 åren. (Obs inte som nu men heller inte mått helt bra)

    Kan räkna upp saker som jag känner gör att livet är totalt jävla meningslöst och varför jag varje dag senaste månaderna funderar på att avsluta detta lidande:
    1. Utåt sett ser det nog ut som att jag gör mycket kul. Jag har lätt att ta kontakt med människor, men verkar ha svårt att hålla kvar. Eller rättare sagt folk blir bekanta, jag klättrar och att hitta folk att åka ut och klättra med en dag är kanske inte så svårt men de är inte de personerna jag får en nära relation till. Jag känner mig extremt ensam. Är rädd för att vara själv. Senaste tiden har jag bott hemma hos mina föräldrar (jag är snart 33) när jag kom tillbaka till min lgh i en annan stad i föregår kände jag bara hur jag behövde planera upp helst varenda timme. Ville boka in att träna med någon, åka och bada med en annan, ta ettt glas vin med en tredje. Å till viss del får jag in de, efter att ha gått igenom alla jag kan komma på. För så är de, det är i princip alltid jag som hör av mig. Det är ett kämpande att hela tiden försöka styra upp saker, att känna sig så extremt extremt ensam, att bli så ledsen att det skapar ångest av att se andra personer hänga i en grupp eller höra om hur roligt de hade med sina vänner.

    2. Jag är dessutom singel. Å i min ålder är många runt omkring mot snarare i familjestadiet. Jag tvivlar enormt på att jag kommer kunna träffa någon. Har haft relationer innan. Men de har ju tagit slut så de är väl ett bevis på att jag inte va något att ha.

    3. jag har en utbildning och en examen från universitet för fem år sedan. Men sedan dess har jag inte jobbat exakt med det jag utbilda mig till. Inte så att jag istället jobba i kassan på Ica men jag känner inte att jag kan luta mig mot en examen som jag inte kommer ihåg ett skit ifrån. På de har jag ett jobb som jag inte trivs med, jag känner mig okvalificerad och okunnig. Samtidigt har jag inte orken och motivationen att ta tag i jobbet.
    just nu är jag sjukskriven på 75% och känner bara för var dag he jag hamnar längre och längre från samhället.

    Hur ska jag någonsin komma till det liv jag vill. Jag ställer nog dessutom höga krav. Jämför mig mycket med andra på sociala medier. Men idag räcker de ju med att jag hör, läser eller ser något som andra har (vilket jag tycker är mycke) för att tänkarna på hur värdelöst liv jag har sätter igång.
    Att inte kunna ha ett samtal med någon, inte kunna läsa något, se på något på tv eller lyssna på radio eller podd utan att min hjärna bara snappar upp saker som jag inte kan, inte klarar av och som jag tänker jag heller inte kan lära mig.
    för de är också en sak, alla människor idag verkar tycka att man kan lära sig allt för de finns på youtube eller de är bara att googla. Jag suger på att googla, jag blir förvirrad och har plötsligt uppe 10 sidor med olika saker och har inte alls kommit fram till det jag skulle ta reda på. Dessutom tror jag inte att de jag får fram är sanningen eller så fastnar jag i en detalj som jag inte förstår eller kan. Så att säga till mig att ”Google det” gör bara att jag än mer tänker ”men inte ens de kan jag”. Jag vill så gärna avsluta detta, men inte ens de kan jag klura ut. Jag vägrar göra något där de finns risk att misslyckas. De hade ju varit misslyckandenas misslyckande. Jag vill veta säkert.

    Jag tänker bara att de hade varit så jävla skönt att slippa allt detta. De är min familj som stoppar mig, för att jag vet att de skulle ta de så hårt. Min mamma gör allt just nu för att jag ska få rätt vård, jag har ju t.o.m. bott hemma hos dem och de tar hand om mig som att jag vore ett litet barn.

    vet inte vad jag vill med detta kanske höra att någon mer känner likadant, men de tvivlar jag extremt mycket på. Inte exakt som jag, då har någon en pojkvän eller iaf ett bra jobb osv. De är FÖR MÅNGA SAKER som är fel hos mig.
    snälla kan någon inte bara säga hur jag lättast slipper detta.

     

    Hejsan!

    Jag tycker du verkar ha potentialer till ett annat liv på flera sätt. T ex eftersom du ju har en examen att vila dig mot. Det kan öppna upp för mycket. Läste även att du känner att du glömt bort det mesta och det tror jag är fullt normalt. Man säger väl att efter en hel utbildning kan man oftast bara minnas typ 3 procent av den. Med andra ord är det nog ganska vanligt att komma till arbetsplatser och där få arbeta upp sina skills genom praktisk övning. Rätta mig gärna om jag har fel.

    Det där med klättring lät ju också smått fantastiskt! Känner en kille som också sysslar med det och har förstått det som att det kan leda till en livsstil att klättra och resa tillsammans med andra. Jag tänker där att du kanske kan försöka fördjupa relationerna lite när du umgås med dem, t ex genom att vara lite mer personlig och sårbar, så ni kan komma närmare varandra?

    Singel tror jag inte heller ett smack på att du kommer vara livet ut. Att tidigare relationer inte fungerat betyder ju inte precis att man inte är något att ha, utan är väl snarare en signal om att man kanske inte varit tillräckligt kompatibla och att tidpunkten och vart man just då varit i livet kanske inte synkade varandras behov? Ärligt talat tror jag kvinnor i 25-30+ kan vara oerhört förtjusta i att hitta sin livspartner i exakt den åldern du är i just nu. Ta vara på den chansen!

    Själv har jag inga barn, är snart 37 år, bor i studentlägenhet och känner mig som Bridget Jones personifierad. Alla tåg känner jag i princip har gått för min del. Samtidigt har jag också en liten strimma hopp om att det kan bli annorlunda. Det m-å-s-t-e bli annorlunda.

    Vet du på ett ungefär vad som är den viktigaste förändringen som du önskar sker i ditt liv just nu? Är det närheten med andra som du saknar mest eller är det snarare ett annat arbete som pockar på din uppmärksamhet?

    <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.