Precis! På pricken så är det. Som om något ont i en försöker dra än tillbaka i de mörka så fort man lyckats må lite bättre eller fått en ljusare period i livet. Något inom mig får mig att känna att jag saknar de destruktiva. Jag har en teori av att ett friskt liv innebär faktiskt väldigt mycket ansvar dvs räkningar, jobb, va ska man äta för middag, behöver jag tvätta, handla….. ja listan tar aldrig slut och sen ska man orka vara människa på detta. När jag va som sjukast så va mitt ena fokus att ge upp på olika sätt, visst mådde man skit, men jag tror jag har insett att det tar mer energi av att kämpa och de är därför jag ibland vill tillbaka.
Att kunna släppa allt, vara destruktiv utan en tanke på konsekvenser.
Förr hade jag ett beroende av att framkalla berusning av alkohol och sen bara gå ut och lägga mig på en gräsmatta och titta på himlen och se när molnen passerar förbi. Inga problem och ingen stress i hela världen och avslappnad men flummig på ett bra sätt i kroppen. Detta saknar jag, men kan inte längre dricka. Klarar inte smaken efter alla dom gångerna.
