Hem > Forum > Livet > Varför är allt svårt?

Varför är allt svårt?

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Hejsan, detta är första gången jag skriver här. Känns lite som enda platsen jag kan säga något, för det är som om jag inte kan prata med någon.

    Lite kort om mig, jag är en kvinna i 30 års åldern som har diagnoserna adhd och Aspergers syndrom. Jag har hela livet slagits om att få hjälp, att orka och känna mig användbar . Allmänt så verkar folk ha lätt att tycka om mig, och jag ger intryck att vara ” normal”. Men det är flera års arbete bakom och många ser inte vad som händer då jag är hemma…

    jag i nuläget har fått ett jobb, något jag aldrig trodde skulle hända då det varit många som sagt vad jag kan och inte ( tyvärr lyssnat för mycket på dem ). Har snart jobbat i ett år, är rätt stolt. Men problemet är att jag orkar inget annat…

    på sidan av detta har jag en sambo som slåss för sitt liv just nu, hen har självmordstankar och genomgår att byta kön och allt som är kopplat till det, älskar hen massor men jag är inte immun mot vad hen genomgår så jag lider en del med henom.

    Nu gör hen ect, elektrisk chock terapi vilket ger mig ännu mer ansvar om hemmet, djur och att minnas saker ( vilket är jobbigt då mitt minne lider redan en massa )

    jag vill ha hjälp , jag vill prata med något. , men det blir alltid att folk skyller på min AS att det inte skulle hjälpa med terapier osv. Det sårar mig en del, för jag blir dömd utan försök till förbättring. En autism diagnos är så personlig så det känns hemskt att bli bort viftad på så sätt.

    när jsg upplever stress, och ångest får jag en kroppslig reaktion som blir smärta. Var förut diagnosticerad med reumatism sedan jag bar 13… men senare undersökning visade att jag var frisk – dom sa att dom skulle undersöka min smärta men det hände aldrig. ” vi ska inte släppa dig förens vi vet ” var sköna ord att höra för stunden nu bringar dem bara bitterhet

    Just nu ligger jag i min säng och känner som om jag hade massor med krokar i ryggen som drar – samtidigt att jag har ångest över att inte klara av mitt jobb. ” du har ju bara 35% lyx!” Inte direkt då jag ligger en till två dagar för att återhämta mig. Har knappt hälsat på vänner då jag vet att det kan störa min ork till själva jobbet .

    om jag skulle sluta så skulle jag och min sambo få det ännu sämre då hon inte jobbar och inte får sjukpension eller vad det heter. Är rädd att det skulle förstöra mer…

    jag har inte tid längre att teckna osv och då är jag ändå nog bra för att ha följare som vill beställa saker av mig – känns som om min utbildning inom illustration går till spillo

     

    vad kan jag egentligen göra? Jag försöker att göra allt jag blir tillfrågad att göra. Jag samarbetar med arbetsförmedling, lyssnar lydigt på läkare, försöker träna etc. men inget ger ju resultat … känns som mina uppoffringar till att försöka fungera endast snyggar till statistiken än hjälper mitt liv att kännas ” ok ”. Jag begär inte att vara lycklig , bli rik, eller annat. Jag vill bara vara OK.

    vad mer kan jag göra ? Känner ofta hopplöshet och vid tillfällen att jag inte vill leva mer som det är. Men samtidigt vet jag om jag gör något skadar jag andra

     

    hjälp ?

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.