Hej här på Mind Forumet.
Har ALDRIG varit sååå LIVRÄDD som igår att prata ut om mina känslor för henne fast via hennes kollega.
Det gick jättebra men ÅTERIGEN väldigt känslofyllt att hela min kropp darrade på högvarv utan att jag visar det på vägen till cafét vi skulle träffas…
Rent helvete indirekt.
Fick reda på att min f.d. vän inte alls varit i tjänst och gått under rehabilitering. Har märkligt nog förstått att hon har behövt detta och ser henne framför mig… Tycker sååå fruktansvärt synd om henne på flera olika plan… Jag får inte henne ur mig huvud och ja, jag blev kär i henne utan hon vet om det… Jag döljer mina känslor pga är livrädd för att människor både döma mig och bli avvisad etc…
Vågade för första gången säga ut att jag verkligen hade känslor för henne, alltså att jag blev kär i henne utan hon vet om något pga är väldigt restriktiv med att öppna upp mig pga min barndomshistoria som är jättetuff och önskar att få skriva av mig i bokform om jag överlever alla helvetesärenden och migränanfall jag nu lever med och påverkar i högsta grad mitt vardagsliv och går upp och ner…
På återseende…
