För några dagar orkade en småbarnsmamma i trettioårsåldern inte stanna kvar i livet. En vän. Hon kämpade med samma diagnoser som jag och dessutom hade hon svåra smärtor. Smärtor som hon fann lindring av i Cannabis. Av den anledningen fick hon inte fortsätta sin terapi. Bara först när hon hade slutat med drogen skulle hon få terapi och stöd av ett framgångsrikt team av professionella. Drogen som i andra länder är tillåtna av samma anledning som hon tog dem. Hon blev lämnad. En person med en anknytningsstil som orsakar diagnoser som Borderline. Det känns som ett svek av vården att hon inte fick fortsätta ha en kontinuerlig kontakt där hon under lång tid kämpat för att få en plats.
Med mångårigt stort lidande med diagnoser som vården inte har bot för känns det lockande att göra detsamma. Vilken stark kraft det är när någon i ens närhet har valt att gå den vägen. Det är ett sug i mitt inre efter ett eget avslut med många sådana tankar efter vännens val att sluta leva.
