Vad gör ni för att vara snälla mot er själva?

Är det någon som har knep på hur man är snäll mot sig själv? Jag har en tendens att alltid ställa för höga krav på mig själv. Slutar med att det känns som att ingenting räcker till oavsett vad, vilket resulterar i ångest. Jag räcker aldrig till och känner mig ofta värdelös och har låg självkänsla. Håller på och lär mig att vara snäll mot mig själv istället för att hela tiden trycka ner mig själv. Vad gör ni för att lyfta er själva istället för att trycka ner?

Jag accepterar mina begränsningar och gör det bästa jag kan utiftån mina egna förutsättningar. Jämför mig aldrig med andra och tillåter mig själv att vara svag och känna precis som jag gör. Jag väljer att fokusera på det som är bra i livet, är tacksam över det jag har, ser till att ta hand om mig själv, är förlåtande och omger mig med människor som förstår min situation.

Det finns massor med saker att ta till men det är också viktigt att komma att bra självkänsla är en färskvara och något man måste jobba aktivt med. För mig handlar det mycket om att acceptera att saker och ting är på ett visst sätt även om det inte alltid är så som jag skulle önska. Att kämpa emot sig själv och sätta orealistiska mål är meningslöst och gör bara att du sjunker ännu djupare. Att prata med andra som känner på samma sätt kan också hjälpa.

Jag vet en bok som heter “fyra grundstenar till ett bättre liv” den är lättläst och inte allt för lång. Väldigt bra och lärorik!! I den står det bland annat “Gör alltid ditt bästa – men kom ihåg att ditt bästa hela tiden varierar”

Poängen är: När man som regel tänker att man vill/ska göra sitt bästa så föreställer man sig det resultatet man ger när man kanske är utsövd, mätt, fokuserad, känner sig nöjd och belåten överlag den dagen(eller stunden). Men hur vi mår och känner oss kan variera flera gånger under en och samma dag – och därmed även Vårt bästa! Våra prestationer… Är du med?

Jag läste något i en bok förr, om att människor som under sin uppväxt oftast fått beröm eller bekräftelse endast när de Presterat och gjort något – kan få just prestationsångest och vara hårda mot sig själv. Berömmer och bekräftar föräldrarna barnen även när de inte försöker imponera/prestera så blir detta mer avslappnat så att säga.

Jag vet inte hur sant det är – men man kan få sig en funderare.

Att bli snällare mot sig själv är svårt ,det går inte på en vecka eller en månad. Det är som en muskel man måste börja träna upp.

Jag är nog raka motsatsen till dig – jag accepterar de mesta som jag gör även om det är halvdant och inte helt som jag önskat. Jag är en bra förlorare och blir som regel nöjd ganska enkelt. Det beror dock på en avslappnad och lugn pappa. Han slutförde alltid saker och ting, inte så att han lämnade halvdana grejer efter sig – MEN han sa ofta “är du nöjd?” om jag hade gjort ett sorts jobb, kanske ute i trädgården eller om jag hade jobbat. Jag sa ibland “nja, inte riktigt… jag hade kunna gjort de där och de där bättre” och då sa pappa att De betyget är bland de bästa!! för de betyder att man alltid kan förbättras.

Det är svårt och nästintill omänskligt att hela tiden vara bäst och leverera fullpott – det blir en otroligt svår påfrestning för en själv. Vet inte riktigt vart jag ville komma med de här, men kanske de ger dig något.

// Moderator tagit bort namn

• Detta svar redigerades för 4 år sedan av en moderator.

Det ligger mycket i det ni skriver. Att för stunden se att man duger som man är och det är okej att ligga under ribban man själv satt upp. Som egot satt upp. När jag ska vara snäll mot mig själv saktar jag ner tempot. Slänger den mentala listan full med saker som ska göras, helst igår. Börjar om från början. Lugnare. Andas, känner och lyssnar. Försöker hitta en positiv tanke. Gör ett besök hos någon, för jag hälsar aldrig på andra, hinner inte. Prioriterar inte. Men det sociala gör att jag mår bra. Efteråt.

Jag är också en sån som är dum mot mig själv. Det jag har fått lära mig är att vara medveten om när tankarna kommer, och försöker då avbryta de tankebanorna.

Jag brukar tänka på mig själv ”mitt jag” som en tredje person. Det jag gör då är att sammanfatta alla elakheter jag tänker om mig själv, och iscensätter istället att jag säger det till en annan person som inte är jag!

Ofta kommer jag då fram till att det vore helt absurt, för många av de här sakerna skulle jag ju aldrig aldrig kunna säga till någon – så varför ska jag då säga de till mig själv? Det brukar ge mig perspektiv och självdistans!