Vad är poängen?

Well. Jag är i ett nytt kapitel i mitt liv där jag nyligen flyttat hem till min bror och hans familj i en ny stad. Där jag inte känner någon, för att arbeta med mitt alkoholmissbruk. Det är ett val min familj valde åt mig och som jag accepterade då det kändes rätt just då.

Men nu börjar jag fundera på vad poängen med att vara nykter är?

Jag gillar inte vad jag gör, hur jag lever, mår när jag är piss full längre men nykterheten är ju bara värre.

Minnen från ens barndom och saker man gjort eller hänt blir ju bara tydligare och tydligare.  Jag tänker på alla bråk jag hade med min mamma. Hur hon dagligen hysteriskt skällde ut mig över hur värdelös jag är. Hur mkt jag förstörde hennes liv. Hennes konstant skrikandes bakom dörren. När hon skruva loss dörren bara för att inte ge mig en plats å gömma mig. Alla gånger jag inte fick äta mat. Hur patetiskt jag var tvungen å vika mig för att få äta eller hungern när jag hade stoltheten att avstå.

När hon stängde av all el för att jag ska verkligen vantrivas i rummet.

Hur hon skrämde livet av mig när jag skulle på toaletten på kvällen. Så att jag börja kissa i flaskor för jag inte vågade. Hur äcklig jag var när hon hitta dem.

Dem så många gånger jag stod vid spåret och bara önskade jag kunde klara av å hoppa. Hur svag jag är.

Jag tänker på alla trasiga förhållanden. Alla jag behandlat dåligt. Alla gånger jag varit ett svin. Alla pengar jag spelat bort.

Alla skulder jag har. Min oförmåga att prata i telefon. Eller få något gjort. Jag tänker på mitt ex som är heroinist. Eller hon som tog självmord å jag var den sista hon fråga om hjälp men jag ignonerade. Den skammen å se hennes bror i hans ögon.

Jag tänker på allt skit jag har gjort. Alla vänner som inte vill vara med mig. Dem få som finns kvar å min oförmåga att ta vara på dem. Jag är så självisk.

Jag tänker på min gamla katt och min saknad.

Min ensamhet….

Jag klarar inte av nåt. Jag har inte lyckats med nåt. Varför. Varför ska man vara nykter??

Jag är på tok för svag å patetisk å ta självmord. Det är mer en dröm vid det här laget..

Hur har du det nu?

 

Det låter som att du har det väldigt jobbigt. Det är inte konstigt att du mår som du gör med din historia. Att du trots allt gick med på att flytta även om du är ambivalent visar på att du önskar en förändring. Jag är övertygad om att alla problem går att lösa. Jag är medveten om att resan dit är fruktansvärt jobbig. Du kommer behöva bestämma dig, om och om igen att inte vara destruktiv. När det är tufft och du känner dig patetisk kan det vara en idé att försöka vända sinnet. Du gör vad du kan i precis alla stunder, och precis såhär jobbigt är det.