Min mamma blev psykiskt misshandlad i flera flera år, det har blivit mycket mycket bättre , men mamma och jag pratar inte om det. Det är så jäkla tabu hela tiden, vi blundar för det. För varken jag eller hon kan hantera eller lösa det. Hon är gift med pappa och har varit väldigt länge.
när jag bodde hemma med dem så var det helt outhärdligt , det var skrik gråt bråk hela tiden . Jag gav henne allt jag hade, sprang ibland hem till henne efter jag varit på min sysselsättning för att han inte skulle bombardera henne med elaka kommentarer. Visade att jag Alltid var på hennes sida, men hon kände skam över att hennes man var elak, hon mådde såklart inte bra och det blev att hon och jag bråkade , till slut gick det inte att vara där, det g i c k inte. Jag sov på bussar och resterminaler, till slut flydde jag till min killkompis som jag v i s s t e inte var bra för mig, men jag kunde inte bo kvar hos dem jag var så arg. Och här är jag idag i min situation med min pojkvän som jag skrivit mycket om här, jag fick visserligen den bästa tiden i mitt liv någonsin, men lyckan blev kortvarigt då han skulle bli vräkt. Till slut fick jag ett kontrakt och vi flyttade in där, det var där han dog för mig, han gjorde helt oförlåtliga saker mot mig, hot övergrepp fysisk misshandel, sen åkte han i fängelse i två år, och jag bara blev helt tom, det var ju han och jag , vi skulle bygga ett liv tillsammans . Nu var det enda jag hade en lägenhet helt tyst var det. Ensamheten gjorde fysiskt ont.
när han kom ut gick jag tillbaks til honom kanske också för att jag hade lite hopp att det skulle bli som förut i tiden. Men jag hade fel.
ibland förstår jag inte varför man tvingas gå igenom saker som inte leder till något bra, jag har lidit i över tio år. Vad är det bra för?
”Det är bara att hålla i sig” hörde jag en säga, jävligt irriterande person för övrigt, men det ligger ju nåt i det, vissa saker kan man inte styra över man får bara kämpa på liksom,
men jag känner att det är så meningslöst.. det leder aldrig till nåt bra det här. Vad i helvete skulle göra mig lycklig? Jag har väl gjort fel val, gått fel vägar, tagit fel beslut så jag får väl skylla mig själv. Så känns det, men jag är ju liksom bara människa!
Jag ser ingen röd tråd i mitt liv, någon vill mig illa, jag ser ingen mening med nånting!