Vet inte om jag orkar mer. Känns som att mitt liv hänger på en skör tråd som snart brister. Känner mig störd, typ personlighetsstörd. Jag har två timjobb men får för lite pass så det kommer inte gå runt. Jag har ett psyke som inte klarar psykisk stress. Jag är i konflikter, det finns alltid någon som är aktuell. Jag behöver söka mig till fler arbetsplatser men jag orkar inte. Jag är inte bra på något och det jag trodde jag var bra på förut, var jag kanske inte så bra på egentligen. Folk “går i gång” på mig, gillar mig och sedan blir dom besvikna på ngt sätt. Förr gjorde jag saker och kunde koppla deras besvikelse med det men jag gör inte de handlingarna längre. Ändå så blir alltid ngr arga på mig och det bli svårt. Jag undrar om jag har en narcissistisk personlighetsstörning? Och slutkörd + ångest. Har så mycket tankar och analyserar mig och förstår att mitt beteende är galet fel på så många sätt. Kan inte leva nära människor, kan inte söka jobb, kan inte sköta min ekonomi, äter för mycket, är inte önskad i min ursprungligs familj (jag tror att det är så). Jag kan förstå det samtidigt så har det alltid varit min känsla. Jag har svårt att vara vuxen i relation till mamma.
Jag har jättesvårt att prata med någon om min livssituation. Jag är rädd för att jag manipulerar dom till att lyssna på mig, att dom egentligen inte vill det.
Jag tror att människor önskade att jag bara försvann från deras syn, att det skulle göra att ett problem, orosmoment var borta för dom. Jag tror att en del på mina arbetsplatser vill det eller tycker att jag inte ska vara kvar och jag tror att familjen också känner så.
För ett års sedan lite mer skrev jag till mind, jag hade självmordstankar. Fick tipset att kontakta läkare för medicin. Gjorde det och den tog bort ångesten. Strax innan jul började jag känna mig rastlös igen och efter ett tag slog det mig att det var ett år sedan nu jag var inne på att ge upp. Ikväll kom samma tankar igen. Känner mig så himla störd, misslyckad och slutkörd.. Fattar inte varför jag är här, känns så meningslöst och att det bara blir värre och värre. Skönt att skriva känner jag. Att få säga precis som det är.
Hur fan ska jag ändra kursen på allt detta egentligen? Och om jag har en personlighetsstörning hur kan jag få den under kontroll?
