Något som är lite förvånande för mig är att jag under ganska många år känt mig rejält utmattad. Kunnat somna på nästan stående fot. Tänkt att jag aldrig verkar läka ifrån den här totala utmattningen. Men på senare tid har jag inte alls känt den där förlamade tröttheten och den enda skillnaden i livet är att jag har mycket mer social input irl.
Jag börjar alltså tro att det handlade om stimulans och en trötthet i att gå runt så mycket ensam om dagarna – det gjorde mig helt sanslöst seg.
Det är visserligen också ljusare ute och folk är allmänt gladare, men jag tror nyckeln har handlat om just social interaktion – att få en liten skjuts när folk hör av sig. Det är stimulerande och lite kul att skriva till folk och få svar!
Annars har jag mest cyklat runt i min ensamhet. Åkt buss själv. Spenderat kvällarna själv. Såhär har jag levt mer eller mindre i 10-15 års tid. Kanske kan man även kalla det att vara deprimerad och låg och som också ger en sinnessjuk trötthet. Men jag känner inte mig direkt “gladare”, det är inte där förändringen lyser igenom – är fortfarande låg och har ett tungt allmäntillstånd. Men däremot har jag mer social input och känner mig mindre trött.
Kan inte se något annat samband än ett pyttelitet större socialt nätverk. Nu tror jag att jag är sådär lite mer “rimligt trött”.
Känner också jättestarkt att alla de människor som varit så avvisande, liksom fuck dem, gud så mycket energi det tog att ständigt befinna sig i relationer där den andra med näbbar och klor skulle visa hur betydelselös man är för denna. Syftar då delvis på min ena syster men även min fd. kompis som jag inte har någon kontakt med längre. Såhär blev det efter jag slutade försöka “nå henne” (kompisen), massor av andra personer dök plötsligt upp – och jag var mottaglig.
Behöver fortfarande fylla på ännu mer med folk att umgås med, men detta är ju å andra sidan fantastiska nyheter – människan är ingen ö.
