Hem > Forum > Livet > Tycker relationer och folk är så konstiga

Tycker relationer och folk är så konstiga

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Vet inte om det är normalt att ifrågasätta precis alla relationer som man har i sitt liv? Inne i en fas där jag inte orkar hålla ihop kontakter eller relationer längre. Låter alla få flyga fria nu, orkar inte bry mig vilka band som bryts för evigt, vilka som jag aldrig mer kommer prata med igen. Jag orkar helt enkelt inte leva på det här sättet längre.

    Undrar också så mycket över varför så många i mitt liv försöker typ förmedla hur lite jag betyder för dem? Exempelvis säger min ena syster att jag inte är där och hälsar på särskilt ofta och att jag därför inte känner mina syskonbarn alls. Hon menar att jag ungefär är en ”happening” när jag kommer på besök. Det ytterst märkliga är att jag är undantagslöst är den som utifrån är där och agerar någonslags ”barnflicka”. Det är knappt jag får sova när jag är på besök (sedan 7 år tillbaka) eftersom det är så mycket att göra.

    En annan person vill ständigt och jämt påtala hur sällan vi pratat med varandra genom livet, hur jag är en ”random brud” som han av en slump råkar ta kontakt med då och då sedan typ 15 år tillbaka.

    Min mamma har också kritiskt förmedlat och öppet och tydligt berättat, sagt åt mig, att jag minsann inte ställt upp för henne genom livet. Visat uppskatttning och ömhet, men att det var ju ett trevlig undantag när jag fanns där då hon låg på intensiven. Från mitt perspektiv har jag burit den där jäkla människan i evigheters evigheter.

    Min sk. bästis ringer ofta nuförtiden och säger ”Åh, vad skönt att du svarade! Behövde desperat få prata med någon”.

    Någon?

    Har hur många såna här exempel som helst där jag får höra hur betydelslös jag är för folk. Är det normalt att ständigt behöva förhålla sig till det när man försöker just bibehålla kontakten och göra den så bra som möjligt?

    Av vilken anledning behöver folk berätta om hur meningslös man är i deras liv – kan någon här på forumet förklara det för mig?

    Åh… vad ledsen jag blev av att läsa det här. Det är verkligen en känsla man kan leva utan men jag känner igen den.

    Först och främst tror jag nog inte dom skulle benämna dig som meningslös om du frågade dom.
    Men sen spelar det nog ingen roll heller när de beter sig så mot dig. Det är inte okej, men samtidigt låter det som en sån sak man inte kan ändra. Eller.. inte om personerna är helt uppe i sig själva.
    Jag har tagit avstånd från alla mina familjemedlemmar för att jag vet att de inte tänker förändra sig själva. Visst.. jag är ensam som fan men att hela tiden få sina känslor sönderslagna varje gång man möter dom är värre. Små ord som du nämner gör så mycket skada när allt slås ihop.
    Hur känner du inför att dom relationerna dör ut?

    Vilka relationer ska man bry sig om? Jag tänker ju att en parrelation är ett ställe där man förändrar sig och är lyhörd inför den andre för att dom ska må så bra som möjligt. Sen vet jag ärligt talat inte om folk gör så i familjerelationer? Jag har inte spenderat tid bland andra familjer för att veta..

    Hej

    Det du upplever är nog inte särskilt ovanligt idag,när människor i allmänhet har så mycket att göra,att relationerna förväntas sköta sej själva på något mystiskt vis.Det lustiga är att när man frågar människor vad som är viktigt i livet,särskilt i tider med svårigheter,så är det just relationerna med andra människor.Men om en relation ska fungera och kännas meningsfull,så måste man känna att båda parter är villiga att investera i den.Jag tror inte någon gillar att bli tagen för given,eller att vara den som tar hela ansvaret för att en relation hålls vid liv.De flesta tröttnar nog på att vara den som hör av sej bara för att kolla läget och inte för att be om hjälp eller bli lyssnad på.Umgänge som bara känns dränerande och inte alls ger någon energi klarar man sej bra utan.Samtidigt behöver man vara beredd på att ge för att få något tillbaka.Det handlar om att försöka hitta en balans.

    Trådstartaren

    <3 Tack för era kloka tankar!

    Tror att det är så att jag får öva upp en ännu starkare acceptans att släppa de här personerna. Synd bara att de envisas med att dyka upp precis när jag vant mig vid att vi inte har någon relation kvar. Familjen är ett kapitel för sig, men när det är så många som beter sig liksom med dubbla signaler börjar man ju undra över sitt befintliga människovärde. Kan bara dra slutsatsen att de innerst inne skiter i vilket men ibland får typ feeling eller behöver något (bekräftelse?) och då dyker de upp som gubben i lådan en tid. Sedan försvinner de iväg igen. Såhär håller det på, år ut och år in.

    Jag får öva på acceptans och sluta vara så tillgänglig själv. Inte nöja mig med brödsmulorna, antar jag. Det är tråkigt att vara en ”nobody” i deras ögon. Inte för att jag har så mycket att komma med, men känslan är inte direkt rolig att bära. Vissa får en väl att känna att man är typ bättre? Att man i deras sällskap tycker om sig själv? Inte att man går in i självhat.

    Du får börja exprimentera på de som dyker upp lite då och då. Testa att inte ge dom bekräftelse eller testa att bara prata om dig själv. Se hur dom agerar. Kanske sticker dom om du inte ger dom det dom vill ha eller så kanske dom stannar.

    Svårt med flyktiga människor. Tror man får sätta dom i ett fack för sig så man inte slängs in i förvirring varje gång de dyker upp.

    Det låter som du har många människor i ditt liv som vill ha dig.. de vill ha dig ännu mer i sina liv än du orkar med. Tolkar jag det rätt då? Det är lustigt hur olika det kan vara. Jag själv har aldrig varit med om att någon velat ha mig, isåfall har det varit kortvarigt i form av något förälskelserus som snart gått över. Det är ingen som kommer tillbaka och vill prata med mig igen.

    Familjen har aldrig varit intresserad av mig. Jag har jagat dem som barn, önskat att föräldrarna skulle bära upp mig någongång  som jag såg andra föräldrar göra. Jag önskade att de skulle säga att de älskade mig, så som föräldrar gör i tidskrifter, böcker, filmer och serier. Jag städade och fixade för att få kärlek, försökte vara så snäll jag bara kunde. Men ingen lyste upp när de såg mig.

    Syskonen var helt nonchalanta när de inte var rent av elaka. Jag har aldrig fått passa deras barn. Vi har ingen kontakt alls idag.

    Har du frågat dem vad du kan göra mer? Vad de saknar, mer konkret? Om du är  tydlig och säger att du gärna träffar din syster och hennes barn utan att för den skull vara barnvakt ända tills du ska lägga dig? Om killen du har kontakt med säger att ni hörs sällan, fråga hur han vill höras? Hur vill han hur eran relation ska se ut? Nu vet jag att man inte alltid får svar, men för mig är det viktigt att reda ut något som känns obekvämt i en relation. Jag vill hitta lösningar och kompromisser. Och det är jag alltid ensam om. Andra vill alltid komplicera allt. Och de lämnar hellre än att säga förlåt eller ändra på något litet.

    Det är jättesvårt att bryta roller i familjen. Jag har envist försökt prata med min närmaste syster i åratal och velat försonas. Men hon bara slår ifrån sig allt. Vi kommer ingenstans. För mig är det helt obegripligt, för jag lägger gärna korten på bordet. Jag har inget att dölja. Och jag är tillräckligt mogen för att se min del i varför det har varit så mycket osämja. Men hon vägrar se varför hon betedde sig så som hon gjorde och blir helt ursinnig och vill inte ha kontakt om jag så bara snuddar vid ordet barndom/familj i ett samtal. Jag kan lämna den bubblan och se allt utifrån. Det är ingen i min familj som klarar det. Allt är så infekterat så det går inte ens att nämna något. Därför har ingen av syskonen kontakt med varandra sen väldigt länge.

    Trådstartaren

    Vilken bra idé att exprimentera! Känslan är definitivt att det ska handla om de själva, annars får det gärna vara. Tror de agerar också ibland genom någon form av lojalitet, att de hör av sig pga. att det tagit för lång tid sedan sist. Men jag vill inte att folk ska ringa pga. det utan man vill ju att det ska vara av genuinitet.

    Flyktighet är verkligen ordet! Tack snälla för din respons. Gud, det gav mycket! Ska försöka se dessa som en egen kategori. Detta förklarar också varför jag ser de som ping-ping-kulor som kommer och går, och varför det känns så otryggt att leva med dessa konstellationer som kan försvinna bokstavligen när som helst. Ingen är att lita på. På riktigt, ingen.

    Intressant tolkning också att de vill ha mer av mig, typ. Alltså det de vill ha är ju min bekräftelse, uppmärksamhet och att jag ställer upp. En tjänst kan man nog kalla det för. De vill absolut inte ha mer av min personlighet så att säga, om man hårdrar det lite.

    Den där killen vet jag inte vad han sysslar med alls. Alltså vad som är poängen med att påtala hur lite vi känner varandra och hur konstigt allting är, menar han på.

    Förstår ni varför folk måste berätta för en, påminna om, att relationen är så betydelselös? Det ska förminskas. Allt ska ses på med kritisk blick. Kanske borde jag ta dem på orden att relationerna är meningslösa, precis som de kommunicerar?

    Kritiken bottnar alltså i att jag typ är för lite närvarande och att jag när jag är närvarande inte är good enough. Haha, det är så absurt! De tycker givetvis att de själva också är förträffliga. Ingen av dem ställer ju upp för en enda människa ska gudarna veta, också. Det måste vara en projicering det här. De kan bara bete sig så ifall de bortförklarar relationerna med att det inte spelar någon roll – att vi inte står varandra nära. Annars hade de skärpt sig.

    Jag kan tänka mig att deras sätt att förminska relationen kan vara att de inte vill visa hur mycket det betyder för dom när du avvisar dom. Att det gått så lång tid och de tänker på dig ändå men förminskar sig själva för att inte verka… jag vet inte, för närgånget kanske?
    Ett sånt där standardbeteende har nog många och de har säkert börjat applicera det i alla sina relationer.
    Vet inte om jag uttrycker mig rätt men det är ju ett skyddsbeteende att förhålla sig kallt inför andra. Och sånt kan ju komma från uppväxten eller andra händelser som skakat om en. Förstå mig rätt, det är inte synd om dom utan jag tror att det är ganska omedvetet. De har nog inte tänkt igenom vad de säger.
    De måste ha en slags ”utväg” för att det inte ska verka som om dom lägger för mycket energi på er relation som ändå är ganska tunn.

    Börja ta plats, testa dig fram och hävda dig med allt du har! Vad har du att förlora? Försvinner eller backar dom så vet du garanterat var du har dom sen.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.