Ingenting känns riktigt riktigt, förutom mitt stundvis överväldigande självhat.
Minnena från olyckan känns inte som att de är mina, har inga känslor kopplade till dem. Kunde lika gärna vara bilderna jag skapat i huvudet när någon annan berättat vad de varit med om. Men även då brukar jag känna mer än såhär.
Ibland kan jag känna ilska över följderna, min trasiga kropp och bristen på rättvisa men inte händelsen i sig, då den inte känns verklig. Jag har inga problem att prata om det när, det är inte jobbigt mentalt men kroppen håller inte med, skakar och kallsvettas.
Minns knappt mina drömmar, som annars brukar vara så otroligt tydliga. Kanske är lika bra.
Är rädd för hur det ökade självföraktet och frustrationen över att inte känna kommer att påverka mig. Om det kommer att orsaka återfall i självskadebeteenden, ätstörningar och missbruk.
Kan åtminstone säga att jag lever i nuet då jag är oförmögen att tänka på det som varit och lika inkapabel att tänka och planera framåt.
