Hem > Forum > Livet > Trött på att kämpa för att kontinuerligt bli sämre

Trött på att kämpa för att kontinuerligt bli sämre

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej.

    25 år, grabb.

    Jag har insett att vara deprimerad kommer med vissa laster, bland annat bryr man sig inte lika mycket om det man skriver trotts att man bryr sig så pass mycket att man måste skriva.. så ni får ursäkta alla felskrivningar.

    Jag har mått bra majoriteten av mitt liv och troligen varit rätt förskonad från psykisk ohälsa.

    För ca 1 år sedan började jag inse att jag började bli instabil. Nu har jag remiss hos psykiatrin men det kan dröja innan jag får hjälp då de har mycket att göra. Det känns skönt att jag tagit steget samtidigt som jag är skeptisk till vad det kommer leda till. Varje dag simulerar jag min presentation för psykologen, å ena sidan känner jag att jag överdriver och att mina problem är löjliga och utan faktiska lösningar då de inte är faktiska problem å andra sidan är jag rädd för att de ska dra slutsatsen att jag inte behöver hjälp. Jag känner mig löjlig och överdramatisk. Jag har under en längre tid bara ignorerat min ohälsa – fördelen var att den inte var lika värklig – nackdelen att den inte sluta växa. Nu har jag hamnat i ett mellanland där min familj och sjukvård är lite mer insatta – vilket gör det mer verkligt. Nu är jag i valet och kvalet om jag ska göra det helt verkligt (sjukskriva mig) fullt medveten över att det kommer försämra mina framtidsplaner markant. Jag hamnar i en ond cirkel där jag undrar om jag inte kan motivera mig till att leva detta liv hur skulle jag kunna motivera mig till att leva ett sämre liv? cirkeln känns ganska hopplös…

    Jag är så fruktansvärt trött över att mitt liv den senaste tiden sakta men säkert blir sämre och sämre. Jag är arg på livet och arg på mig själv för min otacksamhet. Jag vill få till en ändring men jag vet att alla ändringar kommer leda till ett sämre jobb och sämre liv. Idag var första dagen som jag tänkte att ifall min död kan rädda någon annans liv så är jag redo att dö. Jag tänker inte ofta på självmord men livet skrämmer mig mer än döden….

    Känns jobbigt att jag befinner mig här och ser bara dåliga lösningar…. som att skriva detta anonyma brev…

    Jag är en sämre människa idag än vad jag var för ett år sedan och då var jag sämre än året innan. Jag vill sluta denna trend….

    Vad bra att du har sökt hjälp! Jag hoppas att du kommer att bli positivt överraskad när du väl har varit på första besöket. Jag tror att det är vanligt att förminska sina egna problem. Det är lätt att tänka att det finns många andra som har det värre, men det är viktigt att komma ihåg att oavsett hur andra har det så är ens egna problem stora för en själv. Och det är bara sig själv man ska jämföra med när man funderar över om man ska söka hjälp eller inte. Dessutom är människor olika, vilket innebär att det som är ett litet problem för en person kan vara ett jätteproblem för någon annan.

    Jag känner igen mig i upplevelsen av att problemen inte blir riktigt verkliga förrän man tar tag i dem. Jag tror att det beror på att man då måste ”fejsa” dem. Tidigare har man ju bara kunnat stoppa huvudet i sanden. Det kan kännas väldigt läskigt att ”fejsa” problemen, men jag tror att det är viktigt för att man på sikt ska kunna på bra. Jag försökte bli kvitt mina problem genom att ignorera dem – och två gånger genom att flytta – men problemen hann alltid ikapp mig.

    Angående att bli sjukskriven så vet jag hur fruktansvärt jobbigt det kan kännas när man har drömmar som man vill förverkliga. Dock tror jag att det ibland vara nödvändigt att bli sjukskriven ett tag, för att man ska orka fullfölja sina drömmar. Sjukskrivningen behöver ju inte vara för evigt.

    Jag tycker inte alls att det var en dålig lösning att skriva anonymt här på forumet. Jag tycker att det var en jättebra idé! Kanske var det även ett litet steg närmare att må bättre?

    Avatar

    Jag håller med Pink Nohue .

    Dessutom så kan jag se att många som börjar sin process mot psykisk hälsa ofta mår sämre i början – vet inte riktigt vad det beror på men sedan vänder det. Så du kommer att må bättre med tiden.

    Men låt det ta tid – sjukskriv om du behöver och kom hit till forumet för att prata av dig.  Saker är liksom enklare att förstå i sitt sammanhang när man ser det i skrift.  Anonyma brev är kanske det du behöver just nu. Det är din övning att tala om det i offentligheten! Allt är svårt om man inte övat. Första skoldagen, första dagen i ett nytt bostadsområde, första dagen inom psykvården, första dagen av resten på ditt liv…

    välkommen hit – här kan du tryggt tänka i skrift!

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.