Hem > Forum > Livet > Trasig/hel

Trasig/hel

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • I ca 12 års tid bearbetade jag min trasiga barndom och åren som följde av trauman och annan utsatthet. Gått en del i terapi, självhjälpsgrupper, pratat med andra som suttit i samma båt och så har vi tillsammans guppat runt där på de sju haven. Ibland med vackra vyer, ibland med åska och bråk inom gruppen, och så ibland med en glödande gemenskap. Jag ångrar inte tiden och erfarenheterna jag fick under min resa till att bli hel. Det har inneburit så mycket. Framförallt ljus och hopp tror jag.

    Senaste tiden har jag uppmärksammat att det är något som skaver inom mig när jag försöker identifiera mig med att vara trasig. Att ha identiteten att vara en sorts överlevare. Det känns inte längre lika hemma i själen när jag på djupet känner efter ordentligt. Det är inte med samma självklara känsla som jag förstår att när andra pratar om hemska trauman i barndomen och utsatthet så är det såna som mig man syftar på. Olyckskorparna.

    Kanske är det så att tiden är kommen att jag läkt ihop – tillräckligt. Tillräckligt mycket för att våga kalla mig hel, igen. Pusselbitarna är lagda, såren är sydda, ärren har börjat blekna.

    Syns det ens på mig vad jag varit med om? Har jag växt in i att smälta in i allmänheten? Inga hemska påhopp pga. min uppväxt och det uppenbara att det är en person som inte klarar av att freda sig själv? Är alla spår av min historia borta nu? Vilande hemligheter i mitt inre där jag kanske ska sluta släppa in någon?

    Om det är så att jag är läkt nu och kan börja ett nytt kapitel i mitt liv, är det med lite skakiga ben jag ger mig ut i världen. Kanske är det nu värdet av att ha klarat av det äntligen ger utdelning.

    Tack Red Simyna för detta fina inlägg där du delar med dig av din resa! Vad härligt att du börjar känna dig hel igen!

    Vårt behov av tillhörighet är starkt. När barndomen inte uppfyllde vårt behov av kärlek, gemenskap och trygghet vill vi kompensera för bristen på detta med att istället söka tillhörighet hos de som varit igenom samma sak- kan det vara så?

    Varje gång vi tappar en viss identitet blir vi lika vilsna, som nyfödda igen. Överlevare kan du dock ha kvar som identitet vid sidan av din nya, tänker jag. För det betyder ju inte längre att du är trasig.

    Kram.

    Trådstartaren

    Tack själv!

    Det stämmer verkligen att det funnits ett starkt behov av att möta andra med liknande bakgrunder. Det började egentligen med att jag inte förstod exakt vad som hade hänt och varför jag mådde så dåligt. Fick mer och mer svårt att prata med andra om vardagsproblem eftersom mina kändes så avgrundsdjupa. Kände mig väldigt annorlunda och där något behövdes till, och även lagas och fyllas och då när jag började ty mig till sammanhang där andra varit med om liknande grejer som jag själv varit med om så började jag även känna mig mindre ensam, utsatt och liksom svag.

    Nu känner jag mer och mer att jag börjar befinna mig på en annan plats och dras inte längre till behovet att fundera på vad jag varit med om. Att det är något som jag istället märker börjar kännas som upprepning istället för nya perspektiv och lärdomar. Där någonstans är jag att våga släppa taget och identifiera mig som hel.

    När jag möter problem eller mår dåligt nu i livet ska jag försöka tänka att det handlar om livets gång och att jag påverkas på liknande sätt som andra gör, som förmodligen vem som helst skulle göra. Jag försöker att instinktivt inte reagera med känslan att ta ett varv i mitt inre först för att se om det möjligtvis säger mer om mig och mitt bagage som jag reagerar som jag gör istället för motsatsen. Utgångspunkten är därmed annorlunda. Det känns befriande att våga ge sig själv den bekräftelsen att släppa taget.

    Kram

    Ja det kan nog både krävas insikt att förstå när man har upplevelser att bearbeta, och när man bearbetat färdigt. Vad härligt det låter att du känner att du kan släppa taget och gå vidare! Du har arbetat med dig själv på ett imponerande vis och lär ha blivit väldigt klok på vägen. Kram

    Trådstartaren

    Tack Indigo Qugugo!

    Tror att det också liknar mer ett tillstånd att känna sig hel. Och även att det kan kännas på ett visst sätt när man innerst inne upplever att något är väldigt splittrat. Som ett sår kanske. Antingen läkt eller så är det något som rivs upp hela tiden av olika anledningar eller ifall man inte är försiktig med sin läkning. Nu kan det rivas upp känslor påverkat av nuet. Mer än nuet + dåtiden (som oftast kom med automatiskt). Och det tror jag är tecken på att ha börjat ta sig ut på andra sidan. Tiden får utvisa om jag är rätt ute eller om jag fortfarande behöver läka mer.

    Jag har egentligen alltid i mitt liv haft kompisar som inte har liknande bakgrunder som mig. Växte upp på det sättet. Har upplevt det som att jag stått med ena foten i normaliteten och den andra foten i dysfunktionella sammanhang eller miljöer. Har heller inte kunnat bestämma mig för vart jag riktigt hör hemma. Lite som en klassresenär kanske. Inte riktigt förankrad i någon grupp. Hur som helst blev det viktigt för mig som lite äldre att söka mig till andra som hade liknande upplevelser eftersom jag kände mig som en udda fågel bland mina andra kompisar. Det tror jag också påverkade valet att gå så ”all in” i den typen av gemenskap.

    Nu vill jag dock stiga ur igen och har börjat fundera på vad så kallat hela människor gör och tänker på om dagarna? Hehe.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.