Hem > Forum > Livet > Tips: ”Sorry, allt gick åt helvete”

Tips: ”Sorry, allt gick åt helvete”

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Sträcklyssnade på de 12 avsnitten av ”Sorry, allt gick åt helvete” av Fredrik Söderholm och Ola Rapace. Blev så otroligt berörd av det. Konfrontationer med dessa föräldrar. Och även arbetet att läka.

    Vill tipsa om det här eftersom man ser hela tiden hur många vi är som vuxit upp i dysfunktionella familjer med sjuka föräldrar. Och ni som är i det nu <3

    Skådespelaren Ola Rapace och radioentreprenören Fredrik Söderholm får inte sina relationer att fungera och bestämmer sig för att försöka förstå varför. Genom att skärskåda sina livsberättelser i 12 smärtsamt utelämnande och brutalt ärliga avsnitt tar duon reda på varför de blev som de blev, hur förändring kan ske och hur man försonas med sig själv och sitt förflutna. Ola och Fredrik känner inte varandra sedan innan men får under resans gång komma varandra närmare än någon någonsin gjort.

    https://podcasts.apple.com/se/podcast/sorry-allt-gick-%C3%A5t-helvete/id1599105567

    Finns även på Spotify.

     

    Trådstartaren

    Tycker de i podcasten ”Inte din morsa” pratade så intressant om just det programmet ovan. rekommenderar det varmt också! T ex ilskan man kan känna när andra tar parti och tycker synd om sin förälder som är förövaren. De säger att det oftast verkar vara de som inte blivit så illa behandlade som gärna försvarar föräldrarna som skadat. För de förstår inte på djupet. för om man förstår på djupet så skulle man aldrig kunna tycka så.

    OCH att de som försvarar förövare verkar ha starka tendenser att tycka som Anna Wahlgren (som ju är narcissist). jag håller med om det och det gör mig fan fullständigt tokig, precis som det gör för de i podden <3 <blev fan lycklig av det!

    Avsnittet heter: ”Ska det vara så jäkla svårt att säga förlåt?” (det handlar om sjuka föräldrar som inte kan säga förlåt och erkänna trauman de utsatt sina barn för)

    Finns på spotify eller nedan:

    https://podcasts.apple.com/se/podcast/ska-det-vara-s%C3%A5-j%C3%A4kla-sv%C3%A5rt-att-s%C3%A4ga-f%C3%B6rl%C3%A5t/id1455969311?i=1000546586721

    Lyssnade på avsnittet Om du ljuger nu så kommer jag aldrig mer prata med dig.

    Riktigt starkt avsnitt när han konfronterar sin mamma Ilskan när hon förnekar hans minnen.

    Igenkänningsfaktorn är stor. Jag konfronterade min mamma vid ett tillfälle och fick ju heller inte den där ursäkten jag behövde. Hon svarade mig med att dra upp en massa om hur synd det var om henne och hur jobbig jag var (t ex när hon sällsynt lagat mat och jag inte tyckte om det) och jag bara skrek på henne – Jag var bara ett BARN

    Nu finns ingen av mina föräldrar i livet längre och någon ursäkt eller erkännande kommer jag aldrig att få.

    Var på semester med mina ungar i orten där min mamma bodde, 3 månader innan hon gick bort. Tänkte tanken att vi kanske skulle hälsa på. (Det var några år sedan jag pratat med henne) Men jag valde att inte besöka henne. Helt krasst ville jag inte förstöra vår semester.

    Jag har fått frågan om jag ångrar att jag inte kontaktade henne när vi var på hennes bakgata. Men nej jag ångrar det inte ett spår. Jag har frid i sinnet även om minnena och vem jag blivit tack vare dem för alltid kommer att finnas. Men jag har liksom förlikat mig med det. Kan inte påstå att jag förlåtit mina föräldrar, för det har jag inte. Jag behöver inte förlåta dem för att lämna det bakom mig. Jag är inte arg längre.

    Men jag förstår verkligen ilskan (jag var arg i många år) Och längtan efter att få ett erkännande och ett förlåt för att de trasade sönder en)

    Jag blir också skogtokig när förövare ska försvaras och tyckas synd om. Brukar säga när någon försvarar sig själv eller andras vidriga beteende att Ja det är en förklaring men det är ingen ursäkt.

    Trådstartaren

    <3 Tack för att du vill dela med dig!

    De pratade lite i podcasten ”Inte din morsa” (40 minuter in ungefär) hur vanligt det är att ”Vuxna barn” just söker som vuxna efter den där ursäkten, eller ställa någon emot väggen – konfrontera (och den enorma kraften i läkning det kan ge en), och att många efterfrågar en bekräftelse av sin förälder av kalibern: ”var det såhär som jag minns det?”, men att det är jättesällan man får den där ursäkten osv eftersom föräldern ju är så sjuk.

    Här är nåt gammalt inlägg sedan 2021 som jag skrivit (inte jätteintressant kanske), men det handlar lite om ”min resa” och hur det brukar gå för mig efter mina konfrontationer. https://forum.mind.se/forum/relationer/trad/ursakten-som-aldrig-kom

    Jag och min mamma har inte någon kontakt sedan några månader tillbaka. Det är faktiskt skönt. Jag vill aldrig mer.

    Starkt av dig att bryta kontakten med din mamma, Vet att det inte är lätt eftersom jag gjorde det samma. Men i förlängningen är det bättre så. En relation som mest bara gör ont är bättre att avbryta för att kunna börja starta resan att läka. Stannar man kvar rivs allt bara upp om och om igen.

    Läste ditt inlägg  ”ursäkten som aldrig kom” och det första som slår mig är likheterna mellan våra mammor. Min mamma hade bara 2 lägen. Antingen avskydde/hatade hon mig, jag var värsta avskyvärda ungen på jorden eller så ville hon bara ta livet av sig. Visste liksom aldrig på förhand vilket tillstånd hon var i från dag till dag. Minns hur jag alltid spände mig när jag klev innanför dörren. Skulle jag möta en rasande vidrig utskällning eller skulle jag möta min mamma ståendes på balkongen och skrika att hon skulle hoppa. Det fanns inget annat. Kan inte minnas en enda gång då mina mamma kramat mig och sagt något bra om mig. Det snällaste hon någonsin sa till mig var att jag ”inte var vacker men sällsynt”. Inte konstigt att jag länge var skeptiskt när jag växte upp och män sa att jag var vacker

    Mitt straff när jag inte ”skötte mig” var också att bli utslängd. Ibland fick jag inte komma hem på flera veckor.

    Min mamma hade dessutom episoder av paranoia/psykostillstånd och så här idag så kan jag lite skratta åt situationer som då var urjobbiga men som jag idag ser som helt sjukt bisarra. Var det det samma med din mamma?

    Trådstartaren

    När min mamma var som sjukast hade vi ingen kontakt. Det var från att jag var 13 år upp till ungefär 25 års åldern. Jag var ganska mycket då med kompisar och hade ingen vuxen egentligen som höll superkoll på mig. Så jag bodde bara hemma hos min pappa innan jag flyttade hemifrån efter studenten. Sedan återtog jag kontakten med henne (ungefär när jag var 25 har jag för mig), mycket pga. nyfikenhet om vem hon var och att jag började återfå ett hopp om att hon bara tillfälligt drabbats av något psykosliknande tillstånd. Jag växte alltså upp under ganska viktiga år där identiteten skapas med min pappa och kände därför inte min mamma längre. Hon var en främling.

    Ett par år var vår relation mer eller mindre ljuvlig. Jag kände att jag fått tillbaka ”den goda mamman” som hon kunde vara när jag var ett litet barn, och släppte därför alla mina försvar inför henne. Jag förlät och vi försonades. Inte för att hon tog ansvar för något, sa knappast förlåt, men jag ursäktade det med att hon inte varit i sina sinnesfulla bruk, det kan hända oss alla. Jag började sätta teorier i hennes mun kring olika tänkbara förklaringar kring varför hon varit så elak och tog hennes parti.

    Sedan började det hända grejer kan man säga. Hon började åter missköta sig. Spåra ur, bli exakt lika elak som hon varit tidigare och så gick det sakta under årets lopp upp för mig att den här kvinnan har inte förändrats en millimeter. Hon är precis likadan. Och insikten som var svårast att smälta vår hånflinet att hon ångrar inte det hon traumatiserade mig för. Rått skrattade hon mig i ansiktet och sa att hon tyckte jag förtjänade det. Efter den gången orkar jag inte mer. Det är för skadligt helt enkelt att ha en sådan sjuk människa i sitt liv.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.