Till alla som har mått/mår dåligt.
-
Ibland känns allt så svårt. Utan att du helt vet varför. Ibland känns allt för mycket och snart kommer du inte orka mer, allt rasar ihop. Du gör för mycket, har för mycket tankar, känslor, minnen. För mycket smärta inom dig som du inte vet var du ska göra av den. ibland vet man inte ens att man har den. Enklaste sakerna blir tuffa uppgifter som man drar sig från att göra. Ingenting är kul längre. Du vill bara isolera dig själv och vänta tills dagen är slut så du kommer bort från platsen du befinner dig i.
Ibland har du inga känslor alls. Du känner ingenting förutom fysiska saker. Vissa vill skada sig, övertränar eller har mycket obetydligt sex bara för att få känna något ibland. Det är så meningslöst annars. Flashback från jobbiga saker kommer upp från ingenstans. Det blir så när man förtrycker saker och inte är helt genuint ärlig mot sig själv. inte tillåter eller erkänner för sig själv sanningen.
Vadå Jag mår ju bra? Inget har bara någon mening. Tomma tårar som rinner utan att du kan känna något. Kroppen måste stängt av för de blir för mycket inre smärta att hantera, som för att skydda dig. Men man blir så fruktansvärt kall och mindre empatiskt. Jag vill inte vara så längre, jag är det inte längre. Kom ihåg att det är en fas inte för alltid även om det i stunden inte verkar så.
När de va som värst och jag bara låg i min säng, trodde jag att jag skulle dö, jag vet inte varför för något specifikt hade inte hänt just då. Jag hade så mycket smärta att de tog över fysiskt på en helt ny nivå. Kan jämföra med att ha brutit hela ryggraden eller något fast som inre smärta. Jag trodde de va över. Att min kropp skulle sluta orka struggla med den inte smärtan.
Du vet sån smärta man får när någon dött, de gör ont i hjärtat. Själen kanske. Så va det väldig mycket väldigt länge. De började för snart 2 år sedan. Jag vet inte ni som stått ut med sånthär hela livet orkar. Ni är fantastiska och starka, tänk så många som hade gett upp efter en dag. Du är inte sån.
Den kvällen och perioden va värre än misshandlen från min egen pappa, värre än att bo själv och klara allt själv som 16 åring(fyller 18 om 2 veckor). De va värre än att inse hur sorgligt allt hade blivit på något sätt värre än att alltid va ekonomiskt orolig. Värre än att få uppleva allt så ostadigt. Att va tvungen på att fokusera på att hitta lösningar för att på något sätt överleva. Jag förstod inte vad som hände. Jag är tacksam för allt som hänt mig. Jag har lärt mig av det och kan förstår saker jag aldrig hade förstått annars. De har gjort mig till en bättre människa även om man i stunden önskar de aldrig hade varit som det är.
De värsta va inte när ingen kom och hjälpte mig den kvällen. Jag sa inte hur läget var. Jag orkade inte kämpa för hjälp då, att försöka svagt va allt jag kunde då. De gick inte, de va för smärtsamt att inse då. Vi människor vill ju alltid fly från smärta vilket inte är konstig men ändå är 80%(lite osäker på exakt tal här men en majoritet) av alla våra tankar fokuserade på problem och dåliga saker som överlevnadsstrategi.
Att vända mig till något i min svåraste stund i livet vågade jag inte även om det hade varit de bästa. risken för att inte få bo kvar själv som var min räddning var för stor om fel person skulle råka veta. jag orkade inte ändå tänka på hur jag mådde. Inte förklara helt på flera veckor för någon även om jag har fina människor runt mig.
Självmordstankar var något jag trodde man valde förr. Men så är det inte. Ens hjärna kan verkligen göra allt för att bli av med smärtan. De va de min hjärna såg som lösning. Jag stod emot. Det kan du också. Jag vet det.
För jag vet att när de är som värst det är då de vänder bara man håller ut lite till även om jag levde i en mardröm. Det är en fas inget bestämt på livstid. Det är värt att fortsätta kämpa jag lovar. När du kommer dit att de blir bättre förstår du tro mig. Även om det känns lågt kvar när man Spyr påväg till skolan för man mår så dåligt.
Aj vad de bränner att erkänna att jag mått så dåligt. Aj jag har en skam om det som jag vet att jag inte borde ha. Aj jag vill inte definieras så under den tiden. att jag mått så dåligt. Är de fler som skäms över att må dåligt?
Några månader senare är de bättre vilket jag inte kunde se då. De går upp och ner men jag har känslor nu igen iaf. Rädslan för att de ska bli så dåligt igen finns alltid lite kvar för man är rädd att man inte kommer orka det en gång till.
Till er som kommit ända hit, kom ihåg att du inte är en person som ger upp. Fortsätt kämpa. En dag i taget. En timme i taget. En minut i taget ibland. Det är inte lätt och så ofta man inte bryr sig om något och då får man ingen mening. Det är de som är å svårt då meningen med livet är att ha ett meningsfullt liv. En mini sak som att fåglarna kvittrar idag eller solen lyser är meningen med livet idag. Att du kan prata med någon nära, ett samtal. Våga ta hjälp av någon professionell oxå. Vad som helst. Att du läste detta kan göra denna dagen till meningsfullt. Hitta mening. Va snäll mot dig själv. Du är inte dina tankar. Rösten inom dig är inte du. De är bara en del av dig. Mycket är från vår stenåldersmänniskas hjärna som vill överleva, få bort smärta. Men jag vet att du kan bättre än så, ingen tvekan om saken. Vi går tillsammans. Du är inte själv. Jag älskar dig.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.