Tappat lusten

Jag är en kvinna på 26 år som från och till haft jobbiga perioder med självmordstankar och nedstämdhet. Har aldrig tagit proffessionell hjälp så jag vet dock inte om det klassas som depression. Det hela började när jag var 12 år och jag började tänka mer på vad livet var osv. Jag tampades med kännslan av att allt var meningslöst och jag ville ta mitt liv. Det hände inte, jag klarade inte av det på grund av skuldkänslor till min familj. När jag var 15 år gammal tog min syster livet av sig, den sorg hon lämnade efter sig uteslöt helt att jag skulle gå samma väg. Jag kan inte med att göra så att familjen får uppleva det igen. Därför igenorerade jag självmordstankarna och försöke leva som vanlig, men utvecklade i stället en ätstörning. Eftersom jag vet att jag aldrig kommer fullfölja ett självmord har jag aldrig tagit hjälp för mina psykiska problem. Dessa problem inefattar perioder då jag innesluter mig i mig själv, tappar livslusten helt och beter mig helt avskyvärt mot mina vänner, eftersom min ork att bry mig om något allls helt tar slut. Andra peioder är jag översocial, skrattar jämt och hittar på massor av saker, på grund av dessa perioder har jag alltid känt i efterhand att jag kan ta mig igenom “depressionerna” på egen hand. Nu, efter 14 år så börjar dock orken ta slut. Jag känner att jag håller på att komma ner i en ricktigt djup svacka, och trots att jag har många vänner orkar jag inte prata med någon av dem om detta. Jag vet inte vart jag skulle börja. Förr hade jag vänner som visste vem jag var och vad jag tampades med så dem kunde jag prata med, men nu har nog de flesta bilden av att jag är en glad tjej utan några egentliga problem och det känns inte som att mina problem skulle tas på allvar.

Så min fråga är, vad ska jag göra? Det känns som att jag haft mina problem så länge så att det på nåt sätt är för “normalt” för mig att vara deppig för att jag ska orka ändra på det. Men jag har börjat få sådan ångest att det enda som hjälper är att fantisera om att göra slut på den. Jag vill verkligen inte leva längre, men kan inte göra något åt det. Och det känns som att det är för sent för mig att söka proffesionell hjälp då detta pågått i 14 år.

Vad bra att du skriver här nu – det vissar att du är ett steg på väg. Det känns som ditt liv är ganska tungt mellan varven och du säger att du inte orkar berätta för dina vänner om hur du egentligen mår under den glada fasaden. Är det inte lustigt att man kan visa upp en sida och dölja en annan så bra att få förstår vad som finns bakom det man visar upp?

Jag tycker du är stark som orkar leva trots att du mår som du gör mellan varven. Starkt och insiktsfullt att leva för att dina anhöriga inte ska få uppleva samma tragedi som med din syster. Det måste varit hårt att mista henne. Hade ni bra kontakt? Visste du att hon hade liknade tankar som du själv eller kom det som en chock?

Jag funderar på om du själv känner att du är VÄRD att må bättre eller mer hanterbart? Som öppet homosexuell så vet jag hur svårt det är att komma ut ur garderoben. Vad anser du vara orsaken till att du väljer att sitta kvar i garderoben när det gäller hur du mår? Är det så att det är för jobbigt för att du är deprimerad eller är det som jag tänker varje gång jag måste berätta för någon som inte vet – en fråga om övervägande; hur jobbigt är det att ta diskussionen om det som faktiskt är jag själv?

Till sist – sök hjälp – det är du VÄRD! Du kan ju rent av få en mer hanterbar situation i livet om du vet att du får stöd och kanske finns det rent av en diagnos som är kontrollerbar om du vet vad det handlar om? Förutom det här forumet så kan du också ringa MINDs själmordslinje och självmordschatt. Jag bifogar en länk härifrån om hur du kan söka hjälp!

https://forum.mind.se/hitta-hjalp

Hur går det för dig?