Tappat bort mig helt i livet?

Hallå allihopa.. hoppas ni har en bättre morgon än vad jag har iaf 🙂

Vet inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska berätta detta.. men jag provar iaf, brukar aldrig öppna mig.

Har under flera års tid levt i en väldigt negativ och dålig spiral i livet.. allt började nog med när jag var mindre och jag såg hur min familj var så splittrad, mamma var psykiskt sjuk och inlåst flera år av min barndom.. pappa var och är kriminell under min uppväxt, den enda jag hade var min syster som tog han om mig from när hon var 12-13?

Under mitt liv har jag varit involverad i alla möjliga slags jobbiga saker, allt ifrån traumatiska upplevlser, fängelsedomar vid 13 års ålder, sett folk nästan mista livet framför mig,  själv gjort folk väldigt illa.. och när man väl släpper all den här livsstilen så blir det liksom som att allt man gjort, sett, upplevt kommer som en stor käftsmäll i ansiktet? Jag liksom känner alla känslor jag inte vill känna, jag får alla tankar jag inte vill tänka på.. jag upplever min vardag som jag aldrig gjort förut? Jag vaknar upp på dagarna och känner redan hur jävla tuff den kommer bli, med alla tankar, med alla känslor som bara stormar inombords mig.. jag får inte upplopp av allt det jobbiga längre eftersom jag lämnat all negativt bakom mig i livet.. och hur ska man kunna bete sig normalt, kunna leva ett liv när man inte ens vill kliva upp på dagarna eller inte ens kan somna förens 05-06 på nätterna för att ångesten omfamnar än så jävla hårt att man börjar tappa hoppet, får tankar om att jag kommer bli sinnessjuk varje dag, att jag ska dö varje dag, att jag inte ens existerar varje dag , kan inte ens andas normalt varje dag.. vet inte ens vad jag skriver eller hur rörigt detta blir men känner att jag bara vill få ut det?

Är det bara jag som sitter med just dessa känslor? Ensamhet, oro, stress, sömnsvårigheter, vill inte ens gå utanför dörren , ängslig och allmänt bara förvirrad?

För att beskriva mig som bäst så är det nästan som man är en vilsen själ i en stooor sjuk vilsen värld.. hur fan ska man hitta hem igen?

För just nu känns det som jag verkligen börjar tappa hoppet om det normala, lyckliga och underbara livet.. det kan komma ångestperioder där jag blir helt manisk, kan få för mig att nån ska förgifta min mat fast jag vet att dem aldrig ens skulle göra det? Får för mig att en tjej jag ska träffa ska hämta mina ovänner och liksom lura mig? Kan bli så sinnesjukt “ångest sjuk” Fast jag är väl medveten om att det bara är tankar och inget annat, för att jag inte har någon och släppa ut allt till antar jag?

Kanske finns någon som förstår mig lite grann och kan ge mig ett svar eller bara kunna få prata av sig med..

Kanske ska sluta här, men om någon känner igen sig.. så svara gärna.

Hej! Känner igen nästan allt.

Sömnsvårigheter och ångesten var egebtligen aldrig pågrund utav mitt förflutna, bara mitt genetiska arv. Bipolär och ADHD/ASD, typiskt när man har ett hög risk beteende. Har du övervägt att gå en utredning?

För mig var det en viktig faktor i att korrigera mitt liv – Psykopat hade man nog kunnat kalla mig tidigare i livet. Det var aldrig sant dock, stängde bara av alla känslor, fick hantera livets alla förtryckta känslor på engång samtidigt som jag bröt med mitt gamla liv.

paranoida tankar du får är vad jag skulle kalla sömn/stress-relaterade. Kanske lite schizo/HPPD relaterade, möjliga att komma ifrån, går medicinera med sömn/mat/rutin och rätt medicin för mig i alla fall. Stress är trigger ofta.

Är idag 30, har inga problem förutom med de brister jag föddes med, men dem medicinerar jag 🙂

Hej, jag har själv brutit med mycket i mitt liv och tagit mig ifrån effekterna av min dysfunktionella uppväxt. Det har inte varit lätt, men det har gått tack vare mitt 12-stegsprogram. Jag lever ett nytt, sunt liv idag. Jag är ny här på forumet så jag vet inte hur Mind ser på att tipsa om 12-stegsprogram. Det finns ett som heter ACA, Adult Children of Alcoholics. Det är som AA fast för barnen.

Även om det heter vuxna barn till alkoholister så är det riktat till alla vuxna som har vuxit upp i dysfunktionella familjer. Det inkluderar alla typer av missbruk, psykisk ohälsa, kriminalitet, fysiska och psykiska övergrepp mm som man har blivit utsatt för och levt med under sin uppväxt. Listan kan göras lång. Det som skrämde mig i början var att man pratar om Gud, men jag förstod snabbt att Gud är det jag vill att det ska vara och att det handlar om att ha något att våga släppa kontrollen till och ha förtröstan. Därför har jag som ateist ändå kunnat hitta min “Gud”. I ACA har jag mötts av kärlek och förståelse. Där finns andra som vet hur det känns och är och du får uttrycka din sanning och jobba med dig själv. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån och vad du har gjort. Det viktiga är att du vill förändras.

Innan jag hittade till programmet var jag så slut att jag bara ville lägga mig ner och dö. Inte ta livet av mig utan bara sluta vara för jag var så trött och jag kände att om jag lägger mig ner och ger upp så kommer jag dö. Då insåg jag att jag var tvungen att prova något helt nytt, något som var annorlunda från allt jag hade gjort tidigare. Jag har varit i programmet i 5,5 år och idag mår jag bra 90% av tiden. Det har sakta men säkert gått från 0% till 90%.

Jag vet inte var du bor, men här kan du se om det finns möten där eller i närheten. http://aca-sverige.org/moten/sok-moten-stader/

Det kan vara värt att prova några möten iaf och se om det är för dig. Finns inget att förlora.

Sen har jag en vän som efter att han kommit ut bröt med sitt gamla liv och fick stöd hos KRIS. Vet inte vilka regler de har, men kanske det också kan vara något.