Hem > Forum > Livet > Tankar framför mina ögon

Tankar framför mina ögon

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Jag vet inte hur jag ska börja men jag antar att allt började med min uppväxt. Som 3åring kom jag och min storasyster till Sverige. Nästan högst upp i Norrland till en svensk familj som vi trodde var bra för oss.

    självklart kan jag inte berätta exakt allt eftersom att det skulle bli för mycket och långdraget, men om man ska sammanfatta det lite kort.

    så kom jag och min syster till en familj som vi trodde var bra, som vi trodde var en trygg familj.

    men i 16 år fick vi se alkoholmissbruk och misshandel. Inget slag mot oss men vi blev psykiskt misshandlad eftersom att vi såg våra föräldrar misshandla varandra nästan till döds med kniv och yxa varje kväll.

    Jag är 12 år, en snäll, ödmjuk och väldigt öppen person av mig och älskade att gå till skolan för där fick jag känna mig fri och trygg men hatade att åka hem, medan mina vänner verkligen ville vem till sin familj. Varje gång jag kom hem efter skolan så fick jag en tung och obehaglig känsla. Jag kunde inte sluta vara spänd och hatade att vänta tills kvällen kom och  jag kunde känna den där alkohol doften i hela hemmet. Då visste jag att något skulle hända. Idag är det iskallt väder och det är vinter. Jag springer till mitt rum och låser dörren och försöker göra mina läxor men blir störd av att jag hör min mamma gråter och skriker efter ett hårt slag från min pappa. Jag springer ut och försöker hjälpa min mamma och försöker knuffa bort min pappa men han knuffar bort mig och sliter min mamma i håret och släpar henne meds golvet och slänger ut henne genom dörren. Jag hör min mamma ropar ”hjälp mig!” När min pappa har låst dörren efter sig så kommer han till mig och säger – om du öppnar dörren för henne så kommer jag göra så mot dig också!

    någonstans i mina tankar får mig att bli helt stel. Jag var rädd och ledsen på samma gång. Men när min pappa hade gått till sitt rum så gick jag och öppnade dörren och gav min mamma mitt täcke och sa att hon måste sluta kämpa emot. Lämna han, han är inte bra för dig.

    min mamma log bara åt mig och sa – älskling det är inte så lätt.

    Åren går och jag börjar inse vad kärlek är och vad förhållande betyder. Jag var 15 år och hade en flickvän och mådde bra eftersom att jag var kär i henne men en dag så ringer hon mig och berättar att hon har varit otrogen mot mig med min bästa vän när jag var på en resa utomlands med en klasskompis.

    tiden går och jag har flyttat hemifrån. Till en annan stad där jag trodde att jag kunde bli omtyckt och accepterad men för dom så var jag jag så pass annorlunda att jag blev en outsider för dom.

    Nu i dag så känner jag att jag fortfarande är en outsider för människorna här. Idag är jag 29 år och känner mig tom, ensam, förvirrad, deprimerad och konstant irritation. Mina tankar går hela tiden genom vad jag ser. Ser jag på en person som jag stör mig på eller hamnar i bråk med så får jag mordtankar om hur och när jag ska göra det. Men har aldrig skadat någon förutom mig själv.

    jag har försökt ta livet två gånger men blev ett misslyckande första gången och andra gången hittade min vän mig i köket med en massa piller och alkohol. Den personen sa till min syster och tänkte att min familj behövde veta, men som gjorde saken värre… än i dag så mår jag dåligt för att jag känner mig ensam, ledsen, arg, försvunnen och jag hatar att se folks blickar mot mig eftersom att jag kan typ känna vad dom tycker. Även om jag berättar om mitt liv så finns det ingen stöd, inte ens från min familj. Som folk brukar säga. Du kan ingenting och du vet ingenting

    vem är jag, hur ser mina riktiga föräldrar ut, hur har dom det? Vad heter dom? Hur gamla är dom? Har jag kanske fler syskon? Var är dom?

    Jag har sökt hjälp men inget som riktigt hjälper mig. Jag vill ha hjälp!

    Jag vet inte hur jag ska börja men jag antar att allt började med min uppväxt. Som 3åring kom jag och min storasyster till Sverige. Nästan högst upp i Norrland till en svensk familj som vi trodde var bra för oss. självklart kan jag inte berätta exakt allt eftersom att det skulle bli för mycket och långdraget, men om man ska sammanfatta det lite kort. så kom jag och min syster till en familj som vi trodde var bra, som vi trodde var en trygg familj. men i 16 år fick vi se alkoholmissbruk och misshandel. Inget slag mot oss men vi blev psykiskt misshandlad eftersom att vi såg våra föräldrar misshandla varandra nästan till döds med kniv och yxa varje kväll. Jag är 12 år, en snäll, ödmjuk och väldigt öppen person av mig och älskade att gå till skolan för där fick jag känna mig fri och trygg men hatade att åka hem, medan mina vänner verkligen ville vem till sin familj. Varje gång jag kom hem efter skolan så fick jag en tung och obehaglig känsla. Jag kunde inte sluta vara spänd och hatade att vänta tills kvällen kom och jag kunde känna den där alkohol doften i hela hemmet. Då visste jag att något skulle hända. Idag är det iskallt väder och det är vinter. Jag springer till mitt rum och låser dörren och försöker göra mina läxor men blir störd av att jag hör min mamma gråter och skriker efter ett hårt slag från min pappa. Jag springer ut och försöker hjälpa min mamma och försöker knuffa bort min pappa men han knuffar bort mig och sliter min mamma i håret och släpar henne meds golvet och slänger ut henne genom dörren. Jag hör min mamma ropar ”hjälp mig!” När min pappa har låst dörren efter sig så kommer han till mig och säger – om du öppnar dörren för henne så kommer jag göra så mot dig också! någonstans i mina tankar får mig att bli helt stel. Jag var rädd och ledsen på samma gång. Men när min pappa hade gått till sitt rum så gick jag och öppnade dörren och gav min mamma mitt täcke och sa att hon måste sluta kämpa emot. Lämna han, han är inte bra för dig. min mamma log bara åt mig och sa – älskling det är inte så lätt. Åren går och jag börjar inse vad kärlek är och vad förhållande betyder. Jag var 15 år och hade en flickvän och mådde bra eftersom att jag var kär i henne men en dag så ringer hon mig och berättar att hon har varit otrogen mot mig med min bästa vän när jag var på en resa utomlands med en klasskompis. tiden går och jag har flyttat hemifrån. Till en annan stad där jag trodde att jag kunde bli omtyckt och accepterad men för dom så var jag jag så pass annorlunda att jag blev en outsider för dom. Nu i dag så känner jag att jag fortfarande är en outsider för människorna här. Idag är jag 29 år och känner mig tom, ensam, förvirrad, deprimerad och konstant irritation. Mina tankar går hela tiden genom vad jag ser. Ser jag på en person som jag stör mig på eller hamnar i bråk med så får jag mordtankar om hur och när jag ska göra det. Men har aldrig skadat någon förutom mig själv. jag har försökt ta livet två gånger men blev ett misslyckande första gången och andra gången hittade min vän mig i köket med en massa piller och alkohol. Den personen sa till min syster och tänkte att min familj behövde veta, men som gjorde saken värre… än i dag så mår jag dåligt för att jag känner mig ensam, ledsen, arg, försvunnen och jag hatar att se folks blickar mot mig eftersom att jag kan typ känna vad dom tycker. Även om jag berättar om mitt liv så finns det ingen stöd, inte ens från min familj. Som folk brukar säga. Du kan ingenting och du vet ingenting vem är jag, hur ser mina riktiga föräldrar ut, hur har dom det? Vad heter dom? Hur gamla är dom? Har jag kanske fler syskon? Var är dom? Jag har sökt hjälp men inget som riktigt hjälper mig. Jag vill ha hjälp!

    God e.m. här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Det gjorde VERKLIGEN ont att läsa dina rader men jag har varit med om fruktansvärda händelser i livet så jag kan verkligen förstå hur Du haft det etc. För mig var det TOTALT motsatta, att jag hatade skolgången när jag var barn pga våldtäktsoffer i min barndom under DÖDSHOT av mina lärare och övrig skolpersonal… Lång smärtsam historia…

    * Du behöver ABSOLUT prata / lufta lungorna med professionella vårdkontakter så som t.ex. psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska eller läkare.

    * Har Du fått möjligheten att prata med någon av ovanstående jag tycker Du VERKLIGEN behöver komma i kontakt med?

    * Under alla år i skolans värld när Du var barn, Du pratade ALDRIG med skolkurator om hur Du och Din storasyster hade det i hemmet med s.k. ej biologiska föräldrar?

    * Går Du nu i vuxen ålder och får prata av dig hos en Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrivården i ditt län / kommun / ort Du tillhör?

    Du är varmt välkommen att skriva tillbaka till mig här på Mind Forumet om Du vill…

    Var rädd om dig och ta hand om dig också.

    Kramar…

    På återseende…

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.