Svårt fortfarande att känna meningsfullhet

Jag läste också artikeln och kände genast att mitt beslut att inte skaffa några egna barn var helt rätt för mig. Jag hade aldrig orkat med allt ansvar och alla praktiska nödvändigheter som ett barn medför.

Var rädd om dig själv så att du inte går in i väggen på den nya arbetsplatsen. Det är lätt hänt när man är ny och vill visa framfötterna.

Alltså jag kan känna att mitt liv numera är ganska rikt. Har hur mycket i gång som helst och det ger en känsla av variation och stimulans i allmänhet. Tänker då i privatlivet. Ibland blir jag lycklig också av det. I små korta stunder. Det är ju att när man inte har barn själv så kan man ju ta för sig av livets utbud.

Sedan är det då detta med mening? Jag håller nog med om att när jag umgås med exempelvis mina syskonbarn så känner jag mening. Det är något oslagbart att ha så fina relationer till dessa små bedårande varelser. Hur de liksom ser upp till en och vill sitta nära i soffan. Man kan också ha väldigt, väldigt roligt med dem. De har lätt till skratt och vill alltid hänga med ut på äventyr. Sånt hittar inte riktigt jag i mitt eget liv annars. Så jag fattar ändå vad forskningen visade där med att ha en samhörighet som är betydande.