Känner ni ibland att livet är surrealistiskt? Att ni kan se på ert liv som om det vore en film man kan skippa i? Jag får påminna mig själv hela tiden om att jag lever här och att det där provet som min hjärna redan släppt är om två dagar och att jag inte har pluggat till det. Min hjärna tolkar den riktiga världen som om den vore en påhittad, jag måste tvinga den att se det här som verkligheten. Ibland kan känslan vara lustig just för att man kan koppla ifrån och flera veckor går utan att du inser det, men när mer seriösa saker närmar sig i kalendern så är det en onödig stress och frustration som aldrig försvinner och jag hittar ingen motivation, för jag kan ju hoppa över den här saken precis som alla andra – heads up, det kan jag inte. Jag kan inte låta bli och plugga och sedan förvänta mig bra resultat på examinationer och jag kan inte låta bli att kontakta folk på veckor (även om jag bara tycker det gått några dagar) och sedan prata som om inget hänt. Min hjärna har blivit felprogrammerad på något sätt helt enkelt.
Tack för att jag fick prata av mig,
från en person som borde sova 🙂
