Hem > Forum > Livet > ”Ställa sig upp”

”Ställa sig upp”

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Läste i en bok om en dysfunktionell uppväxtskildring om sorg som fastnade i kroppen, hos föräldrarna. En sorg som inte lossnade och därför istället utvecklades till en stumhet. Familjemedlemmarna, föräldrarna, slutade prata med varandra och med barnen. Det fanns en tysthet inom hemmets väggar. Isolering mellan varandra. Tycker det stämmer in på mina egna föräldrar och släktingar. Min uppväxtmiljö. Det har varit så mycket dödsfall, så många tragedier, svårigheter. Fattigdom. Sorgen fastnade i kropparna hos flertalet och sedan generationer tillbaka. En ledsenhet som inte gick att få bort. Alkohol kom in i bilden för att överleva.

    Pappa lärde mig att man måste ställa sig upp hur svårt livet än är. Det viktigaste är att inte bryta sina rutiner, brukar han säga. Jag har tänkt mycket på det, hur han påmint oss alla att inte lägga oss ner, ge upp. Oavsett hur brutalt livet än är. Jag har det i mina gener att bete mig så. Tänka så. Agera efter den devisen.

    Samtidigt har jag börjat fundera på senare år om det inte handlar om att välja livet, snarare. Att orka försöka leva i bemärkelsen att boka in aktiviteter som borde vara roliga. Att orka skratta. Att välja det ljusa. När man reser sig upp och fortsätter med sina rutiner, sina åtaganden, innebär det tror jag att sorgen ändå fastnat i kroppen. Min pappa är alkoholist. Han vänder sig dit när livet är för svårt. Rutinerna finns kvar. Min mamma sover sig igenom smärtan. Försöker försvinna genom drömmarnas värld. Men till jobbet går hon ändå, rutinerna är en ständig följeslagare.

    Mormor som arbetat ett helt liv. Aldrig klagat. Hon är den stummaste människan jag mött. Så inkapslad i sig själv.

    Om jag hade haft barn skulle jag inte lära dem om att ställa sig upp oavsett hur svårt livet än är. Jag skulle prata med dem om att försöka leva oavsett hur svårt omständigheterna blivit. Påmint dem om vackra dagar i naturen med björkarna, svamparna, lukterna, tryggheten. Jag skulle påmint dem om de fina minnena i livet. Om att det finns ett värde i att leva. Att ha levt. Hade inte pratat om rutiner och en grå vardag utan om vad som i slutändan egentligen spelar roll.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.